Vita, du fattas oss…

November. Strax första advent. I fredags fick vi ta förväl av Vita, som varit i vår flock i 28 år. Hon föddes den 7 oktober 1993, första frostnatten. Oväntad, men mycket älskad och välkommen. Hennes mamma, Chaka Kahn, hade köpts till sonen ett knappt år tidigare, när sonen fyllde tre. Det var vår första häst på gården. Chaka var en mycket bestämd dam, som inte hade någon som helst lust att umgås med människor, allra minst barn. Det vill säga alla människor och barn förutom sonen, som hon älskade – ja, fullständigt avgudade – sedan deras första möte. En kärlek som höll i sig tills hon hastigt lämnade oss, som om det var hennes eget beslut, en sommardag för två år sedan. Då var hon 32 år gammal.

När vi skaffade Chaka Kahn, så var det ingen som hade en aning om att hon var dräktig. Konstigt kan tyckas – men hon var en rymmare och där hon bott tidigare fanns det tre trevliga hingstar. När hon blev allt rundare om magen i slutet av sommaren tillkallades veterinär, som inte heller trodde att hon var dräktig utan bara lite väl ”välfödd” av sommarens grönska. Men…den där tidiga, frostiga morgonen i grandungen, stod plötsligt Vita där. Jag trodde först att det var ett rådjur, som av någon anledning tytt sig till Chaka. Men…det var ett litet, långbent, ljusbrunt föl, med en stor vit, bruten stjärna i pannan. Söt som socker.


Vita, som fick hela namnet Vita Merlini – döpt efter Morgan le Fay och Vita Sackville-West – var en mycket speciell häst. Snäll och gosig, men rädd för allt som var nytt eller när det gjordes förändringar. Byta hage var skräck. Lämna mamma i fem minuter var panik. Då forcerade hon allt i sin väg – tills hon tagit sig till sin mammas sida, där det alltid var tryggt.

Vita, Chaka Kahn och CC, fåret som blev 13 år och som trodde att hon var häst!


När Vita var gammal nog att ridas in, så fungerade det bara inte. Hon kom inte ihåg från dag till dag vad vi tränat på och blev bara rädd. Och faktiskt helt förtvivlad. Att bli irriterad på henne var absolut ingen som helst lösning. Jag började fundera på om hon hade lite autism. Alla förändringar gav henne panik, men när varje dag var likadan, samma, samma – lugn och fint – så fungerade det för henne. Jag började läsa på, fundera, ta reda mig mer. Under tiden hade flocken utökats med ett fullblod, stoet Countess Matthias och så småningom, 2003, så föddes Matthias dotter Zarahbon (döpt efter dotterns ord för ”ballong”: sarabong).

Countess Matthias, Vita, Chaka Kahn och lilla CC

Det var då jag fick kontakt med fantastiska Ellen Ofstad, som lärde mig om belöningsbaserad hästträning, om hästkommunikation med hjälp av kroppsspråk och plötsligt öppnade sig en ny värld för mig, som kändes fantastisk och tryggare och enklare i hästhanteringen. Och det blev en väg in till Vita. Hon förstod. Hon blev trygg i hanteringen. ÄNTLIGEN!!

Zarahbon

Jag lät bli att försöka rida in Vita. Istället tränade vi på saker från marken. ”Följa John”, dirigering med kroppsspråket, balansövningar….DET FUNKADE!!

Under tiden utökades flocken med ännu en häst. En Welshponny, född 1987 – Pamela – till dottern. Pamela var då 19 år och hade inte fungerat i hanteringen på ridskolan där hon stod, även om hon fungerade som läromästare när väl barnen satt på henne. Men hon var mer eller mindre blockhalt, hade sadeltvång, var bakskygg och lite rädd överlag. Men dottern älskade henne.
Det tog ett år av träning enligt modellen jag lärt av Ellen – sen var hältan, sadeltvånget och skyggheten borta. Pamela blev, precis som Chaka, 32 år.

Söta Pamela

Countess Matthias, som också var född 1987, dog hastigt genom en olycksalig händelse när hon var 19 år. Hon hade under tiden hon var här – ganska brutalt – tagit över kommandot i hagen från Chaka Kahn. I samma ögonblick som Matthias dog, återinförde Chaka sin hårda med rättvisa disciplin i hagen, där hon bestämde i princip ALLT.

Chaka Kahn, Vita, Zarahbon och Pamela


När Vitas mamma Chaka dog var jag orolig för hur det skulle påverka Vita, som ju gått med Chaka hela sitt liv. Men det fungerade förvånansvärt bra. Hon hade allt mer tytt sig alltmer till Zarahbon och de var ”klikompisar”. När Zarahbon några år tidigare drabbades av en stor tumör i huvudet (som 3 tennisbollar, enligt veterinären) och genomgick en gigantisk operation 2015, där 5 titanplattor fick bygga upp nya bihålor, så var det Vita och Pamela som fick turas om att vara sällskap åt Zarahbon under den långa rehabiliteringen.

Vita och Zarahbon
nyopererad Zarahbon

Hösten 2019 kom en ny medlem till hästflocken – Vikur. Han kom direkt från island och hade varit ett impulsköp 2015, samma år som han föddes. Förutom ett rejält slagsmål med Zarahbon några månader efter ankomst, så kom han in bra i flocken. Vita, som i vanliga fall blev rädd för okända hästar, gillade honom med en gång!

Så – i förrgår – blev Vita plötsligt dålig. Hon hade varit ute och förvisso hade det regnat, men det har aldrig varit ett problem tidigare. På morgonen var hon pigg och fin och busig vid utsläpp i vanlig ordning. Sedan en tid hade hon fått luserngröt som kraftfoder, eftersom hon hade svårt att tillgodogöra sig höet och ute i den stora hagen var det mycket att beta för en ponny fortfarande. Men…på kvällen var det som om hon inte kunde hålla cirkulationen igång. Hon tappade i temp och skakade och ville inte äta. Jag lade på dubbla tecken och masserade varannan timme och hon tycktes komma igång igen. Men hon var svullen i bakbenen och hon var lite vinglig. Så fort jag slutade massera tappade hon i värme.

Att bo med en djurflock innebär, förutom all den outsinliga kärlek man får, att man har ett ansvar för djurens välmående. Jag våndades i mina tankar. Är det dags? Jag ringde vänner med häst. Jag ringde min fantastiska veterinär. Jo – det är dags. Släpp taget. Jag våndades igen. Sen ringde jag samtalet.

Vita – den sista dagen.

Det var en vacker dag fredags, mitt i all ledsenhet. Solen visade sig för första gången på en månad. Hela förmiddagen gick Vita med Zarahbon och Vikur och betade i hagen. Strax efter lunch tog vi förväl av henne. Lugnt och fint i solens sken. 28 år. I 28 år har hon varit en del av livet här på gården. I hela sitt liv.

Nu är Vita Merlini återförenad med sin Chaka Kahn. Med fri tillgång på evigt gröna ängars gräs.

Tack vackra Vita. Du fattas oss.

Plötsligt blev det sommar…kanske…

Swoooosh! 2:a juni – som på något vis kom utan förvarning. Nu är det sommar. Om man tittar i kalendern. Och om man sitter inomhus och tittar ut, så är det absolut försommar med blommande syréner, falnande äppelblom, aklejernas vackra, skira klockor som vågar titta ut lite försiktig, de framfusiga lupinerna som gör – som alltid – en kaxig entré.
Sticker man ut näsan är det kallt, disigt och knappt glassväder.

Nu har äppelträden blommat


Allt växer så det knakar, inte minst gräset. Jag tror det växer så mycket just nu och just i år för att testa mina stressnivåer. ”Hur mycket motstånd ska hon ha i år?” Jag kände en som jämt sa: ”Det ska finnas motstånd i allt.” Det är väl ett synnerligen dumt uttryck!! Jag skulle inte alls ha något emot att saker bara flöt på i ett fint litet tempo, som en porlande bäck, där jag kunde stå på en vacker liten träbro med en blommande rosenportal och bara se hur det klara (och självklart källrena) vattnet tog sig fram i precis lagom mak. Från källa till utlopp.

Så här ser det ut nu.


Om EN MÅNAD sätter TRÄDGÅRDSKONSERTERNA igång här. Det ska bli fantastiskt kul och jag är helnöjd med programmet – även om jag själv blev lite överrumplad av antalet. Det blir en riktig musiksommar här, minsann!! Vi själva – the Hillbilly Misfits – inleder serien av trädgårdskonserter och sen följer en rad av musikaliska upplevelser levererade av några personliga favoriter.

Så här ska det se ut SEN!


Tills dess ska allt vara iordning här – pinnar och kvistar från vinterns fällning borta, den avgrävda vägen fixad, så publiken har nånstans att gå in till gräsmattan (!?) framför Buzz-Stopscenen, sankmarken upptorkad (hoppeligen! …den kan jag inte påverka), så det finns parkering ute i hagen.

Min grusväg och en bit av stallplan har stått under vatten i sex månader och jag har under den tiden inte kunnat köra in på gårdsplanen – och därmed inte kunnat leverera hästmat, byggmaterial eller annat till gården utan att behöva bära allt ungefär 100 meter och från ”fel” håll.
Och halva hagen har förvandlats till ett Mississippi-delta. Funderar på att placera ut uppblåsbara alligatorer i träsket…

Dessutom har då min gamla åkgräsklippare stått under vatten och när nu vattnet äntligen ser ut att dra härifrån, så är klipparen icke-fungerande. Alltmedan gräset växer. Jag tänkte: ”Nåväl, tar röjsågen”. Fungerar inte. De ytor jag lyckats klippa, har fått ske med en ”vanlig” gräsklippare, som inte var så intresserad av att tugga i sig halvmetersgräs.

Häromdagen föll jag när jag klättrade över den uppgrävda skogsvägen (som vi grävde av för att avleda vattnet) för att ta mig ut ur tomten med hundarna för att gå kvällspromenad. Just där man går ut (”nuförtiden”) står en drös med avhuggna fläderstammar – en del tunna som en tumme. En av dessa uppstickande pinnar kom mellan mitt hår och mina glasögonbågar när jag föll och jag kunde konstatera att hade jag fallit en centimeter längre åt vänster, så hade jag inte suttit här och skrivit nu. Livet är skört och helt omöjligt att förutse. Så är det bara.

Det blir mer spännande så. Men om jag hade fått välja – Mississippiflod vs porlande bäck….

Mitt eget ställe

Nu har jag bott på min skruttgård i mer än 28 år och det är snart ingen mer än jag som tycker att jag ska fortsätta göra det…

Somliga år har här varit vackert som en dröm.

…andra år har det varit kaos…

Vissa dagar vill jag bo någon annanstans. Vissa dagar är Annanstans en plats där det är plusgrader året om och där man går längs strandpromenaden på kvällen innan man intar en sen supé på en trevlig restaurang nånstans. Andra dagar är Annanstans en tom industrilokal där begreppet öppen planlösning får en ”större” innebörd.

Somliga dagar handlar bo-bilderna i skallen om en enslig liten skogsgård med knappt någon körbar väg de sista tre kilometerna fram till den gnisslande delade trädörren.

Ibland blir bilderna av Annanstans en husbåt i London. Ibland ett förfallet slott i Provence. Eller den nedlagda tågstationen i Faugere. Eller ett gatuhus i Åhus. Eller en husbil. Stenhus på Capri. Lägenhet i Köpenhamn. En ryggsäck och ett världsäventyr.

Alla möjligheter gör mig matt.

Så – jag bor kvar i mitt skrutthus. Som jag gillar. Där jag – faktiskt – kan göra vad jag vill. Hur mycket jag vill. Eller hur lite jag vill.