Plötsligt blev det sommar…kanske…

Swoooosh! 2:a juni – som på något vis kom utan förvarning. Nu är det sommar. Om man tittar i kalendern. Och om man sitter inomhus och tittar ut, så är det absolut försommar med blommande syréner, falnande äppelblom, aklejernas vackra, skira klockor som vågar titta ut lite försiktig, de framfusiga lupinerna som gör – som alltid – en kaxig entré.
Sticker man ut näsan är det kallt, disigt och knappt glassväder.

Nu har äppelträden blommat


Allt växer så det knakar, inte minst gräset. Jag tror det växer så mycket just nu och just i år för att testa mina stressnivåer. ”Hur mycket motstånd ska hon ha i år?” Jag kände en som jämt sa: ”Det ska finnas motstånd i allt.” Det är väl ett synnerligen dumt uttryck!! Jag skulle inte alls ha något emot att saker bara flöt på i ett fint litet tempo, som en porlande bäck, där jag kunde stå på en vacker liten träbro med en blommande rosenportal och bara se hur det klara (och självklart källrena) vattnet tog sig fram i precis lagom mak. Från källa till utlopp.

Så här ser det ut nu.


Om EN MÅNAD sätter TRÄDGÅRDSKONSERTERNA igång här. Det ska bli fantastiskt kul och jag är helnöjd med programmet – även om jag själv blev lite överrumplad av antalet. Det blir en riktig musiksommar här, minsann!! Vi själva – the Hillbilly Misfits – inleder serien av trädgårdskonserter och sen följer en rad av musikaliska upplevelser levererade av några personliga favoriter.

Så här ska det se ut SEN!


Tills dess ska allt vara iordning här – pinnar och kvistar från vinterns fällning borta, den avgrävda vägen fixad, så publiken har nånstans att gå in till gräsmattan (!?) framför Buzz-Stopscenen, sankmarken upptorkad (hoppeligen! …den kan jag inte påverka), så det finns parkering ute i hagen.

Min grusväg och en bit av stallplan har stått under vatten i sex månader och jag har under den tiden inte kunnat köra in på gårdsplanen – och därmed inte kunnat leverera hästmat, byggmaterial eller annat till gården utan att behöva bära allt ungefär 100 meter och från ”fel” håll.
Och halva hagen har förvandlats till ett Mississippi-delta. Funderar på att placera ut uppblåsbara alligatorer i träsket…

Dessutom har då min gamla åkgräsklippare stått under vatten och när nu vattnet äntligen ser ut att dra härifrån, så är klipparen icke-fungerande. Alltmedan gräset växer. Jag tänkte: ”Nåväl, tar röjsågen”. Fungerar inte. De ytor jag lyckats klippa, har fått ske med en ”vanlig” gräsklippare, som inte var så intresserad av att tugga i sig halvmetersgräs.

Häromdagen föll jag när jag klättrade över den uppgrävda skogsvägen (som vi grävde av för att avleda vattnet) för att ta mig ut ur tomten med hundarna för att gå kvällspromenad. Just där man går ut (”nuförtiden”) står en drös med avhuggna fläderstammar – en del tunna som en tumme. En av dessa uppstickande pinnar kom mellan mitt hår och mina glasögonbågar när jag föll och jag kunde konstatera att hade jag fallit en centimeter längre åt vänster, så hade jag inte suttit här och skrivit nu. Livet är skört och helt omöjligt att förutse. Så är det bara.

Det blir mer spännande så. Men om jag hade fått välja – Mississippiflod vs porlande bäck….

April, april…våren lurar.

Varannandagsväder. Det är april. Och med regn och snöblandat slask kommer floden….Det är nu mer än fem månader sedan jag kunde köra in på min bakgård på grund av översvämning. Det är ganska drygt. Men…even this shall pass!

Och SEN blir det bättre!! Under tiden kan man ju förbereda för den bättre tiden. Bokföra. Repa med bandet. Gå sökkurser med hundarna. Rida.

Och nu börjar de bråda dagarna när man har gård!

I år har jag fått tänka om när det gäller MIN FANTASTISKA SKITHÖG. Det vill säga, min fina gödselhög. Eftersom jag inte kunnat vända den så många gånger som behövs för att hålla den på högvarv – ungefär som när man rör i en surdeg – så har jag fått väcka den genom att täcka den med löv, pinnar och vinterns djupbäddsutrensning från hästboxarna. Och så har jag byggt upp en varmbädd framför gödselhögen, där det ska odlas potatis. Ska bli kul att se om det experimentet lyckas. Och att jag får fart på min fina gödselhög igen. Givetvis blir det pumpaodling i år igen. Bästa kvävetillförseln och jag får de finaste pumporna!

I vinter har träden runt hagen fällts och kvar står nu stubbar och mitt i hagen ligger en stor hög avverkad asp och al som ska gå till flis. Det betyder att jag bara kommer att ha en halv sommarhage i år och jag ska försöka plöja upp den andra halvan, rensa den från stubbar och så ny hästvall. Den andra halvan kommer ändå att räcka till bete…hoppas jag.

Och tänker att jag ska sätta staket 3 meter in i hagen, så att jag får en hund- och hästpromenadväg runt hela hagen. Kan ju bli trevligt!

Och i trädgården står scenen och väntar på sommarens konserter. Vi får väl hoppas att det blir ok att hålla arrangemang i liten skala – coronasäkrat, förstås!

foto: Eva Brumark

Vill man ha koll på vad som händer, kan man gå till http://www.Buzz-Stop.se

Det finns inga livspussel, bara tusentals fragment av ögonblicksbilder

”Få ihop livspusslet”, säger de. Som ett uttryck för hur svårt det är att få ihop jobb, barn, fritid, hem…till en vacker bild man kan rama in och hänga upp på väggen så att alla andra kan se hur fint man har det.

Det förutsätter att spillrorna av ens liv ändå utgörs av EN enda bild, som av olika anledningar splittrats upp i småbitar, som då ska just pusslas ihop. Som om det är en möjlighet, som om det är möjligt, bara man anstränger sig…Med lite fokus, envishet och koncentration och ihärdighet så ska det gå…

Det är väl det dummaste uttrycket som finns och den värsta prestationsångestframkallande beskrivning av hur man ska leva sitt liv, som kan tänkas.

Livet är inte ETT pussel, en bild…Det är tusentals fragment av bilder som inte på något sätt passar ihop. I alla fall mitt. I bästa fall lyckas jag i små ögonblick skapa något som med lite fantasi kan se ut som en bild av en bleknad – beaten and battered – dröm. I en liten hörna nånstans av livet. Som varar bara i ännu ett kort ögonblick.

Att bo på den här gården är en ständig kamp med naturen, pengarna, tiden och orken i ena ringhörnan, och drömmarna, fantasin, viljan och kärleken i den andra. Det är inget jäkla livspussel. Det är en förhoppning om att inte falla ihop i en hög av utmattning, en förhoppning som närs av de där korta ögonblicken. Av de där drömmarna. Av den där livslånga brutala kärleken till platsen, som har en sällsynt förmåga att smeka just när man är färdig att ge upp.

Det handlar också om nån slags förmåga att blunda för det fula, det misskötta – bara precis för att inte bli galen av prestationsångest.

Livspussel…Bah! Så dumt uttryck!

Jag samlar på ögonblicksbilder. Ibland…nån gång…förmår jag att sätta ord eller sång på det. Det är den största njutningen. Men oftast fastnar ögonblicksbilderna i minneskofferten, där de får ligga. Som tusentals bleknande fragment av ett liv fullt av drömmar. Som bara passerade förbi.