Fundera. Eller städa.

Imorse började jag på en lista. För hundrafemtiotolfte gången. Vad MÅSTE göras?! Som vanligt blev listan orimligt lång och fick mig att helt utmattad sätta mig i skönstolen på scenen med ännu en stor kopp kaffe. Jag dricker för mycket kaffe, jag vet det. Det kan bli enochenhalvliter per dag. Min doktor säger dessutom att kolesterolet måste ner. Jag fick tabletter för det, men jag har inte hämtat ut dem. Biverkningarna såg så skrämmande ut; muskelförluster. Med mindre muskler kommer jag ju att klara av ÄNNU mindre av allt det som står på listan.

”Prioritera!”, säger min vän Mats. Mellan vaddå, undrar jag… Ska jag ta det kontaminerade drickvattenproblemet först? Eller fönstret vid balkongrummet som ramlat ur? Eller dikesrören som gått sönder och som gav mig översvämning november till maj i vintras? Eller fixa uthuset som kommer att falla i nästa storm? Eller de hundratals ekskott som fallit och flyttats av fåglar och vatten och nu rotat sig på backen i hagen?

Jag sitter kvar i korgmöbeln och klunkar på mitt kaffe. Om två veckor är det dags för nästa konsert och artistiska gästspel på gården. Då kommer Annika Fehling med sitt band. Tills dess måste vattnet i gästhuset vara fixat. Jag drar mig för det. Tror mig veta vad problemet är. Har varit med om det förut, då i det stora huset. Jag är tämligen säker på att brunnen är full av döda djur. När jag åtgärdade brunnen i stora huset för ett tiotal år sedan, så kan jag med säkerhet säga, att det var det äckligaste jag varit med om i hela mitt liv. Först fick brunnen tömmas. Med en poolhåv fångade jag upp resterna av råttor och möss, medan jag hulkade och klöktes. Fick pausa ofta. Sen fick hela brunnen saneras, lagas och kloreras. Jag hällde i flera gånger mer än rekommenderad dos och sen fick vattnet renas i tre veckor. Ska erkänna att jag hade svårt att dricka av vattnet en lång tid efteråt, trots att vattenprovet visade på bra vattenkvalitet.

Så nu ska jag på’t igen. Jag tänker mig att jag ska använda gasmasken jag köpte förra året när vi slog ner väggen i köket i gästhuset. Det blev fint efter renoveringen . Men även i gästhuset finns massor kvar att göra innan det går att hyra ut. Inga golv och taklister finns. Inga trösklar. Och alla fönsterfoder saknas. Kanske är det där jag ska börja. Fast kanske ändå de trasiga dikesrören? Så jag slipper översvämning i vinter. Eller dricksvattnet? Ja, dricksvattnet är nog prio, tänker jag och zippar på mitt kaffe.

Jag borde veckostäda lite också…

Jag börjar strax….

Plötsligt blev det sommar…kanske…

Swoooosh! 2:a juni – som på något vis kom utan förvarning. Nu är det sommar. Om man tittar i kalendern. Och om man sitter inomhus och tittar ut, så är det absolut försommar med blommande syréner, falnande äppelblom, aklejernas vackra, skira klockor som vågar titta ut lite försiktig, de framfusiga lupinerna som gör – som alltid – en kaxig entré.
Sticker man ut näsan är det kallt, disigt och knappt glassväder.

Allt växer så det knakar, inte minst gräset. Jag tror det växer så mycket just nu och just i år för att testa mina stressnivåer. ”Hur mycket motstånd ska hon ha i år?” Jag kände en som jämt sa: ”Det ska finnas motstånd i allt.” Det är väl ett synnerligen dumt uttryck!! Jag skulle inte alls ha något emot att saker bara flöt på i ett fint litet tempo, som en porlande bäck, där jag kunde stå på en vacker liten träbro med en blommande rosenportal och bara se hur det klara (och självklart källrena) vattnet tog sig fram i precis lagom mak. Från källa till utlopp.

Om EN MÅNAD sätter TRÄDGÅRDSKONSERTERNA igång här. Det ska bli fantastiskt kul och jag är helnöjd med programmet – även om jag själv blev lite överrumplad av antalet. Det blir en riktig musiksommar här, minsann!! Vi själva – the Hillbilly Misfits – inleder serien av trädgårdskonserter och sen följer en rad av musikaliska upplevelser levererade av några personliga favoriter.

Tills dess ska allt vara iordning här – pinnar och kvistar från vinterns fällning borta, den avgrävda vägen fixad, så publiken har nånstans att gå in till gräsmattan (!?) framför Buzz-Stopscenen, sankmarken upptorkad (hoppeligen! …den kan jag inte påverka), så det finns parkering ute i hagen.

Min grusväg och en bit av stallplan har stått under vatten i sex månader och jag har under den tiden inte kunnat köra in på gårdsplanen – och därmed inte kunnat leverera hästmat, byggmaterial eller annat till gården utan att behöva bära allt ungefär 100 meter och från ”fel” håll.
Och halva hagen har förvandlats till ett Mississippi-delta. Funderar på att placera ut uppblåsbara alligatorer i träsket…

Dessutom har då min gamla åkgräsklippare stått under vatten och när nu vattnet äntligen ser ut att dra härifrån, så är klipparen icke-fungerande. Alltmedan gräset växer. Jag tänkte: ”Nåväl, tar röjsågen”. Fungerar inte. De ytor jag lyckats klippa, har fått ske med en ”vanlig” gräsklippare, som inte var så intresserad av att tugga i sig halvmetersgräs.

Häromdagen föll jag när jag klättrade över den uppgrävda skogsvägen (som vi grävde av för att avleda vattnet) för att ta mig ut ur tomten med hundarna för att gå kvällspromenad. Just där man går ut (”nuförtiden”) står en drös med avhuggna fläderstammar – en del tunna som en tumme. En av dessa uppstickande pinnar kom mellan mitt hår och mina glasögonbågar när jag föll och jag kunde konstatera att hade jag fallit en centimeter längre åt vänster, så hade jag inte suttit här och skrivit nu. Livet är skört och helt omöjligt att förutse. Så är det bara.

Det blir mer spännande så. Men om jag hade fått välja – Mississippiflod vs porlande bäck….

När vinden viner och ögonen fladdrar…

Det är märkligt hur ofta vädret ute synkar med mitt humör! Eller är det kanske så, att det är tvärtom? När vinden blåser kallt, det knakar i huset och äppelblommorna vägrar slå ut i kylan (Vilket kanske är tur!), så vill jag bara sitta i soffan och TÄNKA. Inte prestera. Bara tänka. Det betyder nästan samma sak för mig om det skrivs utan ”prickar”. Att TANKA.
Det finns alldeles för lite självvald tid för att tänka. Men desto mer tid där man måste prestera. För annars kommer det inga stålar in. Och då kan man inte göra något av det man ”måste”…eller vill… på den lilla tiden som blir över. Efter prestera och den tid man skulle vilja ha till att tänka.

Fast många ”måsten” går före tänka-tiden. Fast efter prestera. DET ÄR FEL ORDNING!! Och när jag tänker så…att det är fel ordning…då ”trillar alla bollarna jag måste ha som livsjonglör ner i huvudet och lamslår mig för en stund.

I år MÅSTE jag göra vid mina fönster. Och mina obefintliga stuprännor. Och eftersom här varit översvämning i fem (5!) månader, så har jag inte kunnat köra in på min fastighet under likaledes fem (5) månader. Det är dikesföretaget i byn som rasat, just precis här hos mig. Och det måste grävas upp och läggas om i sommar.

Och jag MÅSTE göra lägenheten i Röda Huset färdig, med lister och trösklar och silikon och färg, så att jag kan börja hyra ut det veckovis. Gärna i sommar, men troligtvis inte. Och så är det den gamla lanthandeln…där jag vill sälja lite skojiga retroprylar och tingel-tangel, så att jag samtidigt kan låta mitt överbelamrade hem andas lite mellan prylarna…

Hundar ska tränas.

Hästar ska tränas.

Min kropp skulle också behöva tränas.

I byrålådan ligger hundra nya låtskisser. Jag har en hemmastudio. Som jag inte begriper.

Om några månader har jag och bandet några små, coronasäkra, spelningar.

Vi måste repa.

Sommarhagen saknar staket eftersom jag fällt träd längs stengärdet. Där är det fullt av stubbar nu.

Inne i trädgården har en övervuxen grandunge fällts. Hade inte det blivit gjort, så hade den trillat av sig själv i nästa storm. Mina vänner kom en dag och hjälpte mig rensa undan grenar och kvistar som låg kvar på marken, men det som låg i översvämningen kunde vi inte flytta. Det ligger där än. I vattnet.

Min studio ska få en cowboyveranda. Den är påbörjad…

Mitt stora uthus är…fallfärdigt? Går det att rädda? Eller ska jag ”offra” det och låta det falla ihop?

Och mitt eget skrivande…släktsagan…När finns det tid för den?

DET SKA VARA TRÄDGÅRDSKONSERTER HÄR I SOMMAR OCKSÅ – men det tarvar inte så mycket jobb. Det är bara kul! Det är ”TANKA UTAN ATT TÄNKA” 🙂

Men först…måste jag…PRESTERA. Alltså jobba för brödfödan.

Jag kokar lite kaffe först.

foto: E.Brumark