Dags för Shobogenzo igen…

Så – låt mig sammanfatta de senaste två veckorna.

Förutom den ständigt närvarande översvämningen, som gjort det omöjligt att använda vare sig infarten till gårdsplanen ( där vi gjorde en temporär bro/väg för en månad sedan med extra rör och grus – men som nu är ”vattenskadad” och flyter iväg…) eller min före detta vackra skogsväg – så inleddes dessa 14 dagar med sorg när jag hastigt fick ta bort Vita efter att ha haft henne här i 28 år.

sdr

Men – jag är ändå tacksam för att jag fattade beslutet när jag gjorde det. Hade jag väntat en dag till, så hade det inte varit möjligt att få hjälp, eftersom det då blev oväder…och ännu mera vatten.

I och med ovädret…och vattenmassorna…så kunde jag inte få ut min släpvagn. Och därmed kunde jag inte hämta hö hos min leverantör. Som tur var kunde jag låna en bal från grannen och den har fått placeras utanför min ytterdörr, tillsammans med ett lass ved, som också behövde fyllas på. Vägen mellan huset och stallet är istäckt och det har varit en balansgång att transportera vatten (måste tas i hinkar inifrån huset eftersom allt är fruset) och hö till stallet.

qrf

Denna fjortondagarsperiod fylldes sedan på med ytterligare prövningar. Jag halkade och slog i bakhuvudet (och vred knäet, visade det sig senare) i isen och fick en lätt hjärnskakning. När vi – jag och hundarna – satt i soffan den kvällen, föll ett fönster ut. Poff! sa det och hela fönstret landade mjukt på mina vinstockar. Det gick inte sönder. Jag är nog ganska luttrad, tror jag, för jag bara reste mig, tog på mössan och hämtade skruvdragaren och tre jättestora skruvar. Gick ut, satte tillbaka fönstret och drog fast det med skruvarna. Nu sitter det där igen. Förmodligen bättre än innan.
Jag har inte forskat i anledningen till att hela fönstret föll ut. Det får jag göra sen.

hdrpl

Och jag har nu julpyntat i det fönstret, så det ser ut som om det aldrig hänt något. Fridefullt och fint, hahahahaha!!

Dagen efter fönsterfadäsen, så ville min bil inte starta. Nu är den bärgad till verkstad. Jag gillar min bil och hoppas att den snart är klar. Och att jag kan lösa ut den.

Nu ska det bli intressant att se vad försäkringsbolaget, som ska komma på besök idag för att titta på översvämningen (o få ta dela av vad det kostat mig hittills), har att säge. Vid ett första samtal lät det inte som om min gårdsförsäkring täcker annat än byggnader. Min stilla undran är då, varför ska jag ha gårdsförsäkring istället för villaförsäkring, som kostar en tredje del av nuvarande försäkring?

Min fina skogsväg INNAN översvämningarna….
…och efter.

Mitt i detta ska man helst hinna jobba också och jag tror jag är en luttrad själ, för det känns som om incidenterna rinner av mig som vatten på en gås. Även om jag inte kan blunda för konsekvenserna…de ekonomiska…Några andra konsekvenser har jag inte tagit in. Jag har nog inte tagit in de ekonomiska heller….Så här är det ju allt som oftast och det är bara att gilla läget. Och jag gör det….Jag älskar fortfarande mitt ställe. Och är ganska förtjust i mitt liv också. Konstigt nog…Eller, tack-o-lov, hahahaha!

Mina soulmates!

Så – jag spenderar min tid åt att jobba, mysa med djuren och julpynta i sakta mak. Baka lite ( det får jag göra i gästhuset, för elspisen, tv:n och micron rasade på tre dagar för en månad sedan i bostadshuset och de har inte ersatts. Dessutom blev köket mycket snyggare UTAN elspis.) och bara fortsätta på i lagom takt….

hdrpl

Det blir nog inga julklappar i år, men man kan ha det juligt och kul ändå, tänker jag och går, om inte ”all-in” i pyntet, så iallafall mycket o på mitt eget vis.

Jag funderar på att göra om Buzz-scenen till julkrubba. Behöver några skyltdockor dock. Om nån har över – till Maria, Josef och de tre vise män, så har jag resten av rekvistitan som krävs. Det kunde vara coolt!

Ibland…när det är så här (det är det ganska ofta), så tänker jag på min favoritdikt. Och blir stark som tusan av den. När den inte hjälper, så låtsas jag att livet är en film. Det funkar varje gång. Men oftast funkar dikten om de små rävarna ur Shobogenzo från 1100-talet i Harry Martinssons översättning.

”Emellan list och visdom
bakslughet och klokskap
finns tusen broar
byggda av små rävar

Så finns tusen sätt
att blanda tingen
och att med blandningen
förtjusa världen.

Att mitt i denna blandning
sammanföra sin insikt
med oförvillat uppsåt,
det är en vandring
över djupa klyftan,
med blicken fästad
mot ett högre märke
att intet frukta
och att intet skada.”

Vita, du fattas oss…

November. Strax första advent. I fredags fick vi ta förväl av Vita, som varit i vår flock i 28 år. Hon föddes den 7 oktober 1993, första frostnatten. Oväntad, men mycket älskad och välkommen. Hennes mamma, Chaka Kahn, hade köpts till sonen ett knappt år tidigare, när sonen fyllde tre. Det var vår första häst på gården. Chaka var en mycket bestämd dam, som inte hade någon som helst lust att umgås med människor, allra minst barn. Det vill säga alla människor och barn förutom sonen, som hon älskade – ja, fullständigt avgudade – sedan deras första möte. En kärlek som höll i sig tills hon hastigt lämnade oss, som om det var hennes eget beslut, en sommardag för två år sedan. Då var hon 32 år gammal.

När vi skaffade Chaka Kahn, så var det ingen som hade en aning om att hon var dräktig. Konstigt kan tyckas – men hon var en rymmare och där hon bott tidigare fanns det tre trevliga hingstar. När hon blev allt rundare om magen i slutet av sommaren tillkallades veterinär, som inte heller trodde att hon var dräktig utan bara lite väl ”välfödd” av sommarens grönska. Men…den där tidiga, frostiga morgonen i grandungen, stod plötsligt Vita där. Jag trodde först att det var ett rådjur, som av någon anledning tytt sig till Chaka. Men…det var ett litet, långbent, ljusbrunt föl, med en stor vit, bruten stjärna i pannan. Söt som socker.


Vita, som fick hela namnet Vita Merlini – döpt efter Morgan le Fay och Vita Sackville-West – var en mycket speciell häst. Snäll och gosig, men rädd för allt som var nytt eller när det gjordes förändringar. Byta hage var skräck. Lämna mamma i fem minuter var panik. Då forcerade hon allt i sin väg – tills hon tagit sig till sin mammas sida, där det alltid var tryggt.

Vita, Chaka Kahn och CC, fåret som blev 13 år och som trodde att hon var häst!


När Vita var gammal nog att ridas in, så fungerade det bara inte. Hon kom inte ihåg från dag till dag vad vi tränat på och blev bara rädd. Och faktiskt helt förtvivlad. Att bli irriterad på henne var absolut ingen som helst lösning. Jag började fundera på om hon hade lite autism. Alla förändringar gav henne panik, men när varje dag var likadan, samma, samma – lugn och fint – så fungerade det för henne. Jag började läsa på, fundera, ta reda mig mer. Under tiden hade flocken utökats med ett fullblod, stoet Countess Matthias och så småningom, 2003, så föddes Matthias dotter Zarahbon (döpt efter dotterns ord för ”ballong”: sarabong).

Countess Matthias, Vita, Chaka Kahn och lilla CC

Det var då jag fick kontakt med fantastiska Ellen Ofstad, som lärde mig om belöningsbaserad hästträning, om hästkommunikation med hjälp av kroppsspråk och plötsligt öppnade sig en ny värld för mig, som kändes fantastisk och tryggare och enklare i hästhanteringen. Och det blev en väg in till Vita. Hon förstod. Hon blev trygg i hanteringen. ÄNTLIGEN!!

Zarahbon

Jag lät bli att försöka rida in Vita. Istället tränade vi på saker från marken. ”Följa John”, dirigering med kroppsspråket, balansövningar….DET FUNKADE!!

Under tiden utökades flocken med ännu en häst. En Welshponny, född 1987 – Pamela – till dottern. Pamela var då 19 år och hade inte fungerat i hanteringen på ridskolan där hon stod, även om hon fungerade som läromästare när väl barnen satt på henne. Men hon var mer eller mindre blockhalt, hade sadeltvång, var bakskygg och lite rädd överlag. Men dottern älskade henne.
Det tog ett år av träning enligt modellen jag lärt av Ellen – sen var hältan, sadeltvånget och skyggheten borta. Pamela blev, precis som Chaka, 32 år.

Söta Pamela

Countess Matthias, som också var född 1987, dog hastigt genom en olycksalig händelse när hon var 19 år. Hon hade under tiden hon var här – ganska brutalt – tagit över kommandot i hagen från Chaka Kahn. I samma ögonblick som Matthias dog, återinförde Chaka sin hårda med rättvisa disciplin i hagen, där hon bestämde i princip ALLT.

Chaka Kahn, Vita, Zarahbon och Pamela


När Vitas mamma Chaka dog var jag orolig för hur det skulle påverka Vita, som ju gått med Chaka hela sitt liv. Men det fungerade förvånansvärt bra. Hon hade allt mer tytt sig alltmer till Zarahbon och de var ”klikompisar”. När Zarahbon några år tidigare drabbades av en stor tumör i huvudet (som 3 tennisbollar, enligt veterinären) och genomgick en gigantisk operation 2015, där 5 titanplattor fick bygga upp nya bihålor, så var det Vita och Pamela som fick turas om att vara sällskap åt Zarahbon under den långa rehabiliteringen.

Vita och Zarahbon
nyopererad Zarahbon

Hösten 2019 kom en ny medlem till hästflocken – Vikur. Han kom direkt från island och hade varit ett impulsköp 2015, samma år som han föddes. Förutom ett rejält slagsmål med Zarahbon några månader efter ankomst, så kom han in bra i flocken. Vita, som i vanliga fall blev rädd för okända hästar, gillade honom med en gång!

Så – i förrgår – blev Vita plötsligt dålig. Hon hade varit ute och förvisso hade det regnat, men det har aldrig varit ett problem tidigare. På morgonen var hon pigg och fin och busig vid utsläpp i vanlig ordning. Sedan en tid hade hon fått luserngröt som kraftfoder, eftersom hon hade svårt att tillgodogöra sig höet och ute i den stora hagen var det mycket att beta för en ponny fortfarande. Men…på kvällen var det som om hon inte kunde hålla cirkulationen igång. Hon tappade i temp och skakade och ville inte äta. Jag lade på dubbla tecken och masserade varannan timme och hon tycktes komma igång igen. Men hon var svullen i bakbenen och hon var lite vinglig. Så fort jag slutade massera tappade hon i värme.

Att bo med en djurflock innebär, förutom all den outsinliga kärlek man får, att man har ett ansvar för djurens välmående. Jag våndades i mina tankar. Är det dags? Jag ringde vänner med häst. Jag ringde min fantastiska veterinär. Jo – det är dags. Släpp taget. Jag våndades igen. Sen ringde jag samtalet.

Vita – den sista dagen.

Det var en vacker dag fredags, mitt i all ledsenhet. Solen visade sig för första gången på en månad. Hela förmiddagen gick Vita med Zarahbon och Vikur och betade i hagen. Strax efter lunch tog vi förväl av henne. Lugnt och fint i solens sken. 28 år. I 28 år har hon varit en del av livet här på gården. I hela sitt liv.

Nu är Vita Merlini återförenad med sin Chaka Kahn. Med fri tillgång på evigt gröna ängars gräs.

Tack vackra Vita. Du fattas oss.