Tid att drömma, tänka, reflektera.

När hundar, katter och hästar fått morgonpromenad, mat och blivit utsläppta och jag har svept några koppar svart kaffe, vill jag gärna ägna mig åt mina favoritsysselsättningar. Gå runt i huset och i trädgården och drömma.  Drömma och Tänka och Reflektera. Ibland skriva ner tankarna och låta det bli en dagbokstext eller en dikt eller en sång. Det finns hundratals sparade av varje sort. I en koffert i lagret bakom min gamla lanthandelslokal ligger dagböckerna. Det har blivit ett 70-tal. Jag började skriva dagböcker samma år som jag började skolan och sen har det fortsatt. Jag har mina väderkalendrar också. De började jag fylla i när jag flyttade hit och om en knapp månad är det 31 år sedan. Och mina fragment av minnen, texter, inspelningar, idéer. Samlade på olika ställen. I datorn, i skrivböcker, i mobilen, i lådor…överallt, tillsammans med väldigt mycket saker som av en eller annan anledning triggar min fantasi.

Den här gården är mitt hem. Men det är mer än så. Det är en förlängning av mig, min livskamrat och platsen där jag helst av allt vill vara hela tiden. Det finns de som säger att det är mitt fängelse, att gården äger mig, att sakerna äger mig – men det är mitt eget paradis, trots att hängrännorna läcker, vindskivorna skevar, fönstren flagnar och kirskålen tagit makten i trädgården. Jag älskar att vara här. Trots allt.

Min enda önskan har varit – och är – att kunna stanna här och ägna mig åt mina favoritsysselsättningar på heltid. Drömma, tänka, reflektera, skriva. Hänga med djuren och snickra. Jag kan utan problem fylla hela min tillvaro så. Men tyvärr inte plånboken. Så varje dag är också fylld av ett ständigt dilemma. Vilken del av det jag egentligen vill göra, måste ge vika för brödfödotiden?

Det är märkligt, egentligen. Vi lever våra liv i ständig strävan, väntan och längtan efter att få mer tid vi själva kan styra över. Det är något allvarligt fel i den ekvationen. Den går inte ihop. Min önskan stör ingen annan, belastar ingen annan.

Ändå är jag en lycklig själ, som inte behöver vara på flykt undan svält, krig, förtryck och förnedring. Jag är lyckligt lottad. Kan utföra större delen av mitt arbete hemifrån. Ett roligt jobb. Ett kreativt jobb. En tursam människa som råkar vara född på en plats där jag får lov att drömma, tänka och reflektera – nästan precis hur högt och stort jag vill. I det STORA. I det lilla, så räcker inte min egentid. Jag vill ha MER tid att spendera med mig själv, mina djur och min gård.

”Du måste bidra!”, utbrister någon. Ja, om mitt konstnärliga uttryck och mitt enkla liv inte räcker för att betala ”livsabonnemanget”, så hade jag gärna utfört något samhällsnyttigt för att bidra till vårt gemensamma, i utbyte mot tid att vara här. Medborgarlön och samhällstjänst, kanske?

Nu är det viruskarantän i världen. Vi måste följa rekommendationerna att stanna hemma. Det betyder att det också är en tid att kunna hitta ett lugn i det, i alla fall för oss i den rika världen som fortfarande har mat och frihet och därför k a n sitta lugnt i båten och vänta. För många är det svårt. Kanske smärtsamt att få tid över att drömma, tänka och reflektera? Kanske är mångas snabba tempo i vardagen ett sätt att slippa fundera för mycket? För många – också för mig – finns det en oro över hur det ska gå med den egna ekonomin. Fast…det har jag i och för sig levt med i hela mitt liv. Jag är van. Och vet att man bara kan göra så gott man kan. Mer än så kan man inte göra.

Jag har gården. Den är en förlängning, en bild av det som lever inuti. En spegel, en samtalspart. Som svarar, som ifrågasätter, som kräver min tanke. Som kräver min tid. Och vi mår bäst tillsammans när vi går i sakta mak och tar ett steg i taget.

Att sitta på en stol utanför hästarnas boxar på kvällen och höra hur de förnöjsamt tuggar på sitt hö är trygghet. Att ta första kaffekoppen på trappan tidig morgon när hela byn är tyst och fåglarnas vårflit är enda sällskapet är njutning. Att få tid att drömma, reflektera och tänka är livets bästa. Det ÄR livet. Mitt liv.

Det är nu vi behöver den – Musiken.

Bob Dylan ligger 1:a på Billboard. För första gången. Och det med ett megalångt, tungt epos, som en film i ord, en berättelse. Ett statement.
Och det är nu vi behöver dem. Musikhjältarna som både kan få oss att både dansa och tänka. Som lockar oss att lyssna, samla kraft och protestera. Som kan ingjuta mod. Som talar om att resa sig upp och säga att det är åt helvete, men om vi bara inte är tysta så går det. Om vi håller fast vid att det goda måste vinna. Om vi tänker på fler än oss själva och är solidariska med dem som har det tufft. Om vi tror på det fria ordet och alla människors rätt till samma förutsättningar. Som Dylan, Neil Young, Lennon…


”Lets keep open eye”, sjunger Dylan i sin Murder Most Foul.  Och radar upp stroferna som betytt något. Som påminner oss, som uppmanar oss. Att leta fram de gamla plattorna och spela dem igen. Att hitta trådarna, väven av historia som finns i musiken. Får oss att spinna vidare framåt. För att få känna det där nätet av musik fånga upp oss när vi faller. För att ge oss mod att fortsätta väva trådar av mod och kärlek. Musik.

Och vi som haft ynnesten att växa upp på 60-, 70- och 80-talet fattar direkt vad de menar. Vi manades på av Rockhjältarna, av Konstnärerna, av Texterna.  Och när vi letade oss bakåt, för att förstå var de hittat magin och kraften, hittade vi Charlie Parker, Billie Holiday, Chet… I Dylans epos finns en hel låtlista…

Vi slutar inte spela.
Det finns nästan inga sätt att försörja sig på musiken just nu. Skivförsäljningen dog för länge sedan. Streamingtjänsterna ger minimalt betalt. Konserterna, som ger ungefär samma inkomst som de gjorde för 30 år sedan, är på andras villkor när utbudet styrts upp av marknadskrafter…men de fanns fram tills nyss. Just nu finns inte heller de. Men musiken fortsätter. Det måste den. ”Keep On Rockin´In The Free World”, som Neil uppmanar. Och plötsligt flödar livespelningar på sociala medier. För musiken får inte tystna. Vi slutar inte spela. Och vi fortsätter att lyssna på våra hjältar. Vi fortsätter att tro och vi fortsätter att vara modiga. För det måste vi.

Och Dylan ligger 1:a på Billboard. Med en berättelse som kretsar runt mordet på JFK, men som i sin storhet förstärker den där väven av mod…och lite vemod. Så som bara musiken kan.

Med grindarna stängda…

En overklig tid. Hur kan den annars beskrivas – den tid vi just nu lever i? Tänker på några av de fiktiva romaner man läst, där framtidsbeskrivningarna varit så fjärran när man läste dem, att de var svåra att ta till sig. Jag har aldrig varit en stor ”fan” av Science Fiction, kan inte rabbla de stora författarna i genren och har alltid föredragit samtidsskildringar eller klassiker från de stora, tunga namnen. Och så klart, nästan allt som producerades i kretsen kring Bloomsburygruppen….

Men nu…

Stängda gränser – först för att utestänga människor på flykt, senare – nu – för att utestänga corona. Viruset. Ganska ofattbart. Och så ”plussa på” de senaste årens mellanmänskliga rädslor, sociala-medier-hat, politikerförakt, fanatisk nationalism, IS och krig och fake news och den ena galningen värre än den andra i ledande positioner runtom i världen. Ett klimat under påtaglig förändring, en gråtande Moder Jord. Riksdagsledamöter som slås med järnrör och skriver nationalsocialistiska uppmaningar på sina Twitterkonton.

Samtidigt…

är det mesta sig likt på min gård. Hästar, hundar och katter ska ha sina behov tillgodosedda. Markerna och husen behöver mer omsorg än vad jag hinner med…precis som det varit i alla de 30 år jag huserat här. Jag har fortfarande tusen bilder av allt jag vill göra i huvudet. Samma vilja, men fler år och grått hår och när solen går ner är jag så trött att jag stapplar upp för trappan till sovrummet. Och då har jag redan längtat dit ett par timmar. Och bara hunnit med måsten…och inte ens ALLA måsten.

Ändå…

älskar jag denna plats. Jag har så länge sagt, att om jag kunde få välja, så skulle jag stanna innanför mina grindar. Alltid. Hela tiden. Och byggt min egen värld här. Nu är det nästan så.
Corona-viruset adderade på overklighetskänslan. Med uppmaningar från de folkvalda ledarna om att stanna hemma, att begränsa de sociala kontakterna, tänka på att tvätta händerna ofta, ofta och lika lång tid som det tar att sjunga ”Blinka lilla stjärna” och att plötsligt uppmanas att tänka på hur många gånger man för handen till ansiktet under en dag…
I Sverige begränsas vardagen genom en del påbud, men också genom en vädjan till ansvar, solidaritet och sunt förnuft. Jag uppskattar att vi i Sverige fortfarande kan betrakta oss som fria, tänkande människor – frihet under ansvar. I en del andra länder är det utegångsförbud och militärbevakning på gatorna som ska se till att befolkningarna följer reglerna som satts upp för att begränsa smittspridningen.

Några länder kallar Sveriges förhållandevis ”mjuka” påbud, rekommendationer och vädjan till det sunda förnuftet, för ”experiment”. Jag ser på det med viss stolthet. Demokratin är fortfarande värt mycket i Sverige.

Men visst…
känns det overkligt och lite läskigt. Samtidigt kan man se koldioxidhalten minska i atmosfären, nu när samhällets hjul av tvång saktat ner produktionstakten, konsumtionsvansinnet och flygresorna. Ekonomerna varnar för ekonomisk kollaps. Så kan det nog vara. Men ur kaos kanske en ny ekonomisk ordning reser sig. Där ord som hållbarhet, hälsa och utbildning blir nya värderingsinstrument för tillväxt och utveckling. En kan ju hoppas…

För egen del…
är inte skillnaden så stor. Jag bor där jag bor och stannar där jag är och har förmånen att kunna jobba hemifrån. Det är samma problem med att få resurserna – tid och pengar – att räcka till, som det alltid varit. Jag vill göra mer musik, träna min djur mer, snickra mer, skriva mer…precis samma drömmar och önskningar som det alltid varit.

Men där ute…
är det annorlunda. ALLT är annorlunda. De senaste månaderna – nej, faktiskt åren… Hade något kommit till mig,  låt oss säga  för tio år sedan, och beskrivit tingens vara de senaste, låt oss säga, tio åren och påstått att det var såhär det skulle bli…då hade jag förmodligen skrattat och sagt…”skriv en science fiction-bok”.

Det mesta är sig likt för just mig…barnen är äldre och gör mig ofta stolt – ibland förbannad, en del djur är i himlen och andra har flyttat in, summan av gårdens skavanker är konstant, mina vänner är världsbäst, jag älskar musik, jag älskar att skriva…

Jag gillar mitt liv.

Idag…
gillar jag inte de yttre omständigheterna. Men jag gillar att få stanna innanför mina grindar. Jag gillar att få fortsätta drömma om allt jag vill göra här. På min utpost.

Personliga bokslut och avstämning av karmakontot

20 december 2018
December. December – igen. Jag kan inte bestämma mig riktigt, huruvida det är en månad jag gillar eller fruktar. Mörkret gör mig stressad och lite introvert, medan pyntet och ljusslingorna och pepparkaksbaket och nejlikeapelsinerna gör mig…ja, nästan lite lyckorusig.

Att ha gård och djur på vintern är ganska drygt. På morgonen är det mörkt när man kör ut hö och släpper ut hästarna. Första hundpromenaden görs med pannlampa. Och dagens två sista hundpromenader måste göras med reflexer på hundarna och pannlampan. Första rundan på morgonen brukar jag möta tidningsbilen. Ibland stannar hen och ger mig en tidning. Det är trevligt.

Jag saknar papperstidningen – men egentligen inte den skånska papperstidningen av idag, för den har blivit tämligen tråkig. Kanske är jag bara gammal och nostalgisk, men jag saknar den tiden då nöjessidorna bestod av annat än skvaller och rock’n roll-recensionerna fick allt som oftast plats på både löp och ”ettan”. Det var kul. Tycker jag. Kanske för att jag var ”part i målet” som nöjesskribent…

Nåja, vintrarna på landet var det. Nuförtiden har jag varmt och gott i mitt hus även på vintrarna, med luft-luftpump och kamin. Jag har bott här i snart 30 år. De första 10 var ett litet helvete på vintrarna, då jag ibland varken hade el eller värme. De nästkommande 10 åren var lättare, men fortfarande kalla även inomhus. SÅ många vintermorgnar jag haft is på insidan av köksfönstret och så många gånger mina vänner oroats och

På något märkvärdigt sätt har december alltid varit årets absolut tuffaste månad när det gäller ekonomin för mig. Mycket utgifter och inga pengar – känns det igen? El-räkningen för december är alltid, ALLTID, chockstor – oavsett om man varit snål med elen eller ej. Jag har aldrig fattat hur det går till.

En helt vanlig dag på landet.

4 december 2018
Vaknar av att det börjar ljusna. Vad konstigt, då måste klockan vara mer än vad den brukar vara när hundarna väcker mig. Och jag ligger fortfarande inklämd som en sardin i mitt täcke med hundar fortfarande snarkande längs sidorna. Jag sträcker mig efter mobilen. 07.05. En och en halv timmes sovmorgon! Men det innebär givetvis också en och en halv timmes kortare tid att utföra morgonsysslorna innan själv jobbdagen börjar.
Nu, när jag börjat röra mig, så vaknar givetvis hundarna. Valpen tycker att ett mysigt sätt att börja dagen på, är att kravla sig upp till mitt ansikte och helt enkelt bita mig lite i näsan. Jo, jag håller med…vi är konstigt skapande med en typisk ”bitgrej” mitt i fejset.

Ut med alla hundarna i trädgården och sätta på kaffe. På med Radio Kristianstad för att höra om det hänt något. Fast jag glömmer att lyssna. Varenda morgon.
Hundarna kommer in igen, en och en efterhand som de är klara med morgonbestyren. Jag måste snart gå en ”bajsplockarrunda” i trädgården, tänker jag och konstaterar att det inte är gjort på en vecka.

”Det regnar iallafall inte idag”, säger jag högt till Ludde, som inte alls verkar vara i form. Han har fått något ”klet” på ena kinden, som bara fylls på fast jag tvättar bort det. Och jag hittar inget sår. Han verkar ha lite feber också. Suck! Den senaste månaderna har vi åkt skytteltrafik till veterinären. Först var det valpen, som käkade en metallbit och en sten. Givetvis blev hon dålig sent på kvällen en söndag. Det var bara att köra in till Malmö, en timme bort, mitt i natten. Röntgen och räkning. Sedan var det gamle Birks tur. Senil och snäll och plötsligt bara låg han i soffan och ville inte gå ut och ville inte äta. ”Nu är det dags”, tänkte jag. Hans son Winston låg tätt, tätt intill honom i soffan och värmde honom och jag ringde veterinär Per och bokade en tid, som låg två dagar fram i tiden. ”Skulle han bli okey igen, så kan vi kanske använda tiden att ge Ludde hans kemiska kastrering. det är ändå dags för det”, sa jag till Per, som tyckte idén var god.

Dagen efter var Birk pigg som en skuttande mört och dessutom tycktes han plötsligt höra vad jag sa till honom. Efter nästan två års nästintill total dövhet. Iallafall hörde han nu uttryck  som ”Gå ut”, ”Är ni hungriga?” eller ”Vill ni ha tuggeben?”

Det finns inga livspussel, bara tusentals fragment av ögonblicksbilder

”Få ihop livspusslet”, säger de. Som ett uttryck för hur svårt det är att få ihop jobb, barn, fritid, hem…till en vacker bild man kan rama in och hänga upp på väggen så att alla andra kan se hur fint man har det.

Det förutsätter att spillrorna av ens liv ändå utgörs av EN enda bild, som av olika anledningar splittrats upp i småbitar, som då ska just pusslas ihop. Som om det är en möjlighet, som om det är möjligt, bara man anstränger sig…Med lite fokus, envishet och koncentration och ihärdighet så ska det gå…

Det är väl det dummaste uttrycket som finns och den värsta prestationsångestframkallande beskrivning av hur man ska leva sitt liv, som kan tänkas.

Livet är inte ETT pussel, en bild…Det är tusentals fragment av bilder som inte på något sätt passar ihop. I alla fall mitt. I bästa fall lyckas jag i små ögonblick skapa något som med lite fantasi kan se ut som en bild av en bleknad – beaten and battered – dröm. I en liten hörna nånstans av livet. Som varar bara i ännu ett kort ögonblick.

Att bo på den här gården är en ständig kamp med naturen, pengarna, tiden och orken i ena ringhörnan, och drömmarna, fantasin, viljan och kärleken i den andra. Det är inget jäkla livspussel. Det är en förhoppning om att inte falla ihop i en hög av utmattning, en förhoppning som närs av de där korta ögonblicken. Av de där drömmarna. Av den där livslånga brutala kärleken till platsen, som har en sällsynt förmåga att smeka just när man är färdig att ge upp.

Det handlar också om nån slags förmåga att blunda för det fula, det misskötta – bara precis för att inte bli galen av prestationsångest.

Livspussel…Bah! Så dumt uttryck!

Jag samlar på ögonblicksbilder. Ibland…nån gång…förmår jag att sätta ord eller sång på det. Det är den största njutningen. Men oftast fastnar ögonblicksbilderna i minneskofferten, där de får ligga. Som tusentals bleknande fragment av ett liv fullt av drömmar. Som bara passerade förbi.

Mitt eget ställe

Nu har jag bott på min skruttgård i mer än 28 år och det är snart ingen mer än jag som tycker att jag ska fortsätta göra det…

Somliga år har här varit vackert som en dröm.

…andra år har det varit kaos…

Vissa dagar vill jag bo någon annanstans. Vissa dagar är Annanstans en plats där det är plusgrader året om och där man går längs strandpromenaden på kvällen innan man intar en sen supé på en trevlig restaurang nånstans. Andra dagar är Annanstans en tom industrilokal där begreppet öppen planlösning får en ”större” innebörd.

Somliga dagar handlar bo-bilderna i skallen om en enslig liten skogsgård med knappt någon körbar väg de sista tre kilometerna fram till den gnisslande delade trädörren.

Ibland blir bilderna av Annanstans en husbåt i London. Ibland ett förfallet slott i Provence. Eller den nedlagda tågstationen i Faugere. Eller ett gatuhus i Åhus. Eller en husbil. Stenhus på Capri. Lägenhet i Köpenhamn. En ryggsäck och ett världsäventyr.

Alla möjligheter gör mig matt.

Så – jag bor kvar i mitt skrutthus. Som jag gillar. Där jag – faktiskt – kan göra vad jag vill. Hur mycket jag vill. Eller hur lite jag vill.

 

Hösten är smärtsamt vacker

13325672_10154853145693066_2129872022869402556_n

Nu är det höst på gården.
Hösten här är vacker, med den blommande ljungen i backarna och det otroliga färgskådespelet där blandskogen bryter horisonten och är det som står mellan byn och heden vid havet. Himlen är också mer dramatisk på hösten, med fantastiska lilarosa solnedgångar och soldisiga morgnar. Stormblåa skyar spelar fia-med-knuff med klara, kyliga ljusblå dagar. Alla dagar är blå. Som en osedvanligt vacker begravning. Sorg och tacksamhet fyller tiden, som ett stilla förväl.

Röja, skörda, såga, hugga ved och skynda att skydda och förbereda sig för vintern. Promenader med hundarna på höstdoftande, fuktiga skogsstigar. Tillbakablick och bokslut. Ett litet lugn. Och karma.

Av någon outgrundlig anledning, verkar hösten alltid vara skördetid även för årets förhållning till livet. På hösten blir man lämnad. På hösten lämnar man. På hösten samlar man ihop sig, slänger bort det som bara tagit energi och lutar sig tillbaka i den gamla fåtöljen med en bok man läst förut och som man vet att man tycker om. Men först efter ett dagsverke av muskelkraft och släpa tunga grenar, laga uthusdörrar och bära undan trädgårdsmöbler. Sommarens lek är över. Hösten är vuxentid.

En bukett av de skulpterade frökapslarna från vallmon, några bladrankor från vinet och blå höstaster, får återge och förstärka höstfärgerna från köksfönstret bakom den vinröda 40-talsvasen. Den som får lov att ta stor plats på köksbordet när det är oktober.

Tittar man på listan från i våras, då när sommaren kändes oändlig – och en fnittrig förväntan på allt som kan hända skapade ännu en tidsoptimistisk planering – så kan man bara skaka på huvudet över hur ung och naiv man var i våras. Samma visa varje år.

Våren lovar allt och på hösten står man där, i allt det vackra, och inser att de löftena var som en gift älskares fagra ord. Löften som inte betyder något annat än stundens åtrå och hetta. Och som blir till en fulländad smekning på en vårlängtande kind. Det blir aldrig mer perfekt än just då och den känslan är så stark att det känns som om det är värt allt. För varje dag bleknar bilden, men hoppet stannar hela sommaren. Det tar hela sommaren för Längtan, som kom med våren, att försvinna ut ur sceneriet som ett skepp i solnedgången. Bakom sig lämnar den sprakande färger, dramatik…och en sval vind som man vet snart blir isande. Så man tar förväl igen. Och går vidare. Igen. Sätter sig med boken framför brasan och känner sig ett år äldre. Ett år mer sliten – men ett år klokare.

Sol, lugn och harmoni

IMG_2142Lördag och ledig. För många har sommarlovet börjat. I hagen går fyra hästdamer och latar sig – för två av dem är det sista sommaren, men det bekymret tar vi när det kommer…inte nu. Sommar och jag njuter. Helt och fullt. Det är något som är annorlunda denna sommar. Något som gör att jag känner mig tämligen harmonisk, fokuserad och motiverad. Kan inte sätta fingret på vad det är, men jag njuter likafullt av det.
Jo – jag blir fortfarande skitförbannad på saker och jo, jag ägnar mycket tid åt tankearbete som leder fram till olika slutsatser och ställningstagande…Men…Den där harmonin…var har den kommit ifrån? Kan det vara sommaren? Att slippa frysa och slita mer än önskvärt, som man gör här på gården på vintern? Delvis, kanske. Kan det vara att jag tränat ett tag nu och att kroppen tackar mig med mindre smärta och migrän? Det kan absolut vara en orsak. Är det de fasta rutinerna, vardagslunken här på gården, med mig och mina djur? Det är absolut något jag gillar jättemycket!
Jag tror det är alltihop…men mest av allt tror jag att det beror på åldern. Jag tror att jag äntligen kommit ifatt min egen ålder. Att jag kan, utför, gör ungefär så mycket som är fullständigt normalt att kunna, utföra och göra så här när sista halvan av livet fått ta form några år. Mina grundläggande värderingar har landat i en trygghet där jag faktiskt uppskattar mig själv för mina åsikter, värderingar. Örnen har landat , liksom.
Det har inget med rigiditet eller brist på nyfikenhet att göra. Den finns där – nyfikenheten. Även om den tar sig något andra uttryck än tidigare. Nu finns det en begränsning på vad stillande av nyfikenheten får kosta…typ…ibland…
Jag har landat – ännu mer än förut – i hur underbart det är att ha ett eget hem, en gård, där jag kan göra i princip vad jag vill. Vill jag bygga ett torn, så kan jag göra det (ja, det vill jag!), vill jag skaffa ännu fler djur, så är det mitt och bara mitt beslut (nä, det vill jag inte). Vill jag göra ett sak-letar-träd av krikonet, så gör jag det (gjort!).
Jag gör precis som jag vill här.
Den vetskapen gör mig lycklig. Just nu. Just här.

Ensam dam reser ensam

Så. Nu är jag gammal. Med barnbarn, värk och bleknande minnesbilder. Och livet är en tur- och returbiljett, så har jag definitivt påbörjat tillbakaresan. Jag har lite problem med det. Kanske hade jag haft mindre problem med det om jag inte varit ensam. Kanske inte. Jag väntar fortfarande på att livet ska komma igång, att jag bara måste göra lite ”grejor” först och sen ska livet komma igång….Eller rättare sagt, min medvetenhet kring det faktum att livet strax passerat gör sig påmint. Ofta. Om jag inte gör något snart, så kommer det att vara över. Förbi.

Jag har slängt mig ut i chans och dans så många gånger, älskat det, men också oroat mig över bristande trygghet, försörjningsansvar och elräkningar. De senaste åren har jag prioriterat trygghet.Jag vet inte riktigt om det är min ”grej”…
Kanske måste jag kasta mig ut igen…ta risker…engagera mig…hitta projekt som triggar och trilskas…Kanske är det hög tid att göra drömmen. Kanske är det nog med ursäkter. Kanske är det bara att hålla för ögonen och hoppa….