Med grindarna stängda…

En overklig tid. Hur kan den annars beskrivas – den tid vi just nu lever i? Tänker på några av de fiktiva romaner man läst, där framtidsbeskrivningarna varit så fjärran när man läste dem, att de var svåra att ta till sig. Jag har aldrig varit en stor ”fan” av Science Fiction, kan inte rabbla de stora författarna i genren och har alltid föredragit samtidsskildringar eller klassiker från de stora, tunga namnen. Och så klart, nästan allt som producerades i kretsen kring Bloomsburygruppen….

Men nu…

Stängda gränser – först för att utestänga människor på flykt, senare – nu – för att utestänga corona. Viruset. Ganska ofattbart. Och så ”plussa på” de senaste årens mellanmänskliga rädslor, sociala-medier-hat, politikerförakt, fanatisk nationalism, IS och krig och fake news och den ena galningen värre än den andra i ledande positioner runtom i världen. Ett klimat under påtaglig förändring, en gråtande Moder Jord. Riksdagsledamöter som slås med järnrör och skriver nationalsocialistiska uppmaningar på sina Twitterkonton.

Samtidigt…

är det mesta sig likt på min gård. Hästar, hundar och katter ska ha sina behov tillgodosedda. Markerna och husen behöver mer omsorg än vad jag hinner med…precis som det varit i alla de 30 år jag huserat här. Jag har fortfarande tusen bilder av allt jag vill göra i huvudet. Samma vilja, men fler år och grått hår och när solen går ner är jag så trött att jag stapplar upp för trappan till sovrummet. Och då har jag redan längtat dit ett par timmar. Och bara hunnit med måsten…och inte ens ALLA måsten.

Ändå…

älskar jag denna plats. Jag har så länge sagt, att om jag kunde få välja, så skulle jag stanna innanför mina grindar. Alltid. Hela tiden. Och byggt min egen värld här. Nu är det nästan så.
Corona-viruset adderade på overklighetskänslan. Med uppmaningar från de folkvalda ledarna om att stanna hemma, att begränsa de sociala kontakterna, tänka på att tvätta händerna ofta, ofta och lika lång tid som det tar att sjunga ”Blinka lilla stjärna” och att plötsligt uppmanas att tänka på hur många gånger man för handen till ansiktet under en dag…
I Sverige begränsas vardagen genom en del påbud, men också genom en vädjan till ansvar, solidaritet och sunt förnuft. Jag uppskattar att vi i Sverige fortfarande kan betrakta oss som fria, tänkande människor – frihet under ansvar. I en del andra länder är det utegångsförbud och militärbevakning på gatorna som ska se till att befolkningarna följer reglerna som satts upp för att begränsa smittspridningen.

Några länder kallar Sveriges förhållandevis ”mjuka” påbud, rekommendationer och vädjan till det sunda förnuftet, för ”experiment”. Jag ser på det med viss stolthet. Demokratin är fortfarande värt mycket i Sverige.

Men visst…
känns det overkligt och lite läskigt. Samtidigt kan man se koldioxidhalten minska i atmosfären, nu när samhällets hjul av tvång saktat ner produktionstakten, konsumtionsvansinnet och flygresorna. Ekonomerna varnar för ekonomisk kollaps. Så kan det nog vara. Men ur kaos kanske en ny ekonomisk ordning reser sig. Där ord som hållbarhet, hälsa och utbildning blir nya värderingsinstrument för tillväxt och utveckling. En kan ju hoppas…

För egen del…
är inte skillnaden så stor. Jag bor där jag bor och stannar där jag är och har förmånen att kunna jobba hemifrån. Det är samma problem med att få resurserna – tid och pengar – att räcka till, som det alltid varit. Jag vill göra mer musik, träna min djur mer, snickra mer, skriva mer…precis samma drömmar och önskningar som det alltid varit.

Men där ute…
är det annorlunda. ALLT är annorlunda. De senaste månaderna – nej, faktiskt åren… Hade något kommit till mig,  låt oss säga  för tio år sedan, och beskrivit tingens vara de senaste, låt oss säga, tio åren och påstått att det var såhär det skulle bli…då hade jag förmodligen skrattat och sagt…”skriv en science fiction-bok”.

Det mesta är sig likt för just mig…barnen är äldre och gör mig ofta stolt – ibland förbannad, en del djur är i himlen och andra har flyttat in, summan av gårdens skavanker är konstant, mina vänner är världsbäst, jag älskar musik, jag älskar att skriva…

Jag gillar mitt liv.

Idag…
gillar jag inte de yttre omständigheterna. Men jag gillar att få stanna innanför mina grindar. Jag gillar att få fortsätta drömma om allt jag vill göra här. På min utpost.

Personliga bokslut och avstämning av karmakontot

20 december 2018
December. December – igen. Jag kan inte bestämma mig riktigt, huruvida det är en månad jag gillar eller fruktar. Mörkret gör mig stressad och lite introvert, medan pyntet och ljusslingorna och pepparkaksbaket och nejlikeapelsinerna gör mig…ja, nästan lite lyckorusig.

Att ha gård och djur på vintern är ganska drygt. På morgonen är det mörkt när man kör ut hö och släpper ut hästarna. Första hundpromenaden görs med pannlampa. Och dagens två sista hundpromenader måste göras med reflexer på hundarna och pannlampan. Första rundan på morgonen brukar jag möta tidningsbilen. Ibland stannar hen och ger mig en tidning. Det är trevligt.

Jag saknar papperstidningen – men egentligen inte den skånska papperstidningen av idag, för den har blivit tämligen tråkig. Kanske är jag bara gammal och nostalgisk, men jag saknar den tiden då nöjessidorna bestod av annat än skvaller och rock’n roll-recensionerna fick allt som oftast plats på både löp och ”ettan”. Det var kul. Tycker jag. Kanske för att jag var ”part i målet” som nöjesskribent…

Nåja, vintrarna på landet var det. Nuförtiden har jag varmt och gott i mitt hus även på vintrarna, med luft-luftpump och kamin. Jag har bott här i snart 30 år. De första 10 var ett litet helvete på vintrarna, då jag ibland varken hade el eller värme. De nästkommande 10 åren var lättare, men fortfarande kalla även inomhus. SÅ många vintermorgnar jag haft is på insidan av köksfönstret och så många gånger mina vänner oroats och

På något märkvärdigt sätt har december alltid varit årets absolut tuffaste månad när det gäller ekonomin för mig. Mycket utgifter och inga pengar – känns det igen? El-räkningen för december är alltid, ALLTID, chockstor – oavsett om man varit snål med elen eller ej. Jag har aldrig fattat hur det går till.

En helt vanlig dag på landet.

4 december 2018
Vaknar av att det börjar ljusna. Vad konstigt, då måste klockan vara mer än vad den brukar vara när hundarna väcker mig. Och jag ligger fortfarande inklämd som en sardin i mitt täcke med hundar fortfarande snarkande längs sidorna. Jag sträcker mig efter mobilen. 07.05. En och en halv timmes sovmorgon! Men det innebär givetvis också en och en halv timmes kortare tid att utföra morgonsysslorna innan själv jobbdagen börjar.
Nu, när jag börjat röra mig, så vaknar givetvis hundarna. Valpen tycker att ett mysigt sätt att börja dagen på, är att kravla sig upp till mitt ansikte och helt enkelt bita mig lite i näsan. Jo, jag håller med…vi är konstigt skapande med en typisk ”bitgrej” mitt i fejset.

Ut med alla hundarna i trädgården och sätta på kaffe. På med Radio Kristianstad för att höra om det hänt något. Fast jag glömmer att lyssna. Varenda morgon.
Hundarna kommer in igen, en och en efterhand som de är klara med morgonbestyren. Jag måste snart gå en ”bajsplockarrunda” i trädgården, tänker jag och konstaterar att det inte är gjort på en vecka.

”Det regnar iallafall inte idag”, säger jag högt till Ludde, som inte alls verkar vara i form. Han har fått något ”klet” på ena kinden, som bara fylls på fast jag tvättar bort det. Och jag hittar inget sår. Han verkar ha lite feber också. Suck! Den senaste månaderna har vi åkt skytteltrafik till veterinären. Först var det valpen, som käkade en metallbit och en sten. Givetvis blev hon dålig sent på kvällen en söndag. Det var bara att köra in till Malmö, en timme bort, mitt i natten. Röntgen och räkning. Sedan var det gamle Birks tur. Senil och snäll och plötsligt bara låg han i soffan och ville inte gå ut och ville inte äta. ”Nu är det dags”, tänkte jag. Hans son Winston låg tätt, tätt intill honom i soffan och värmde honom och jag ringde veterinär Per och bokade en tid, som låg två dagar fram i tiden. ”Skulle han bli okey igen, så kan vi kanske använda tiden att ge Ludde hans kemiska kastrering. det är ändå dags för det”, sa jag till Per, som tyckte idén var god.

Dagen efter var Birk pigg som en skuttande mört och dessutom tycktes han plötsligt höra vad jag sa till honom. Efter nästan två års nästintill total dövhet. Iallafall hörde han nu uttryck  som ”Gå ut”, ”Är ni hungriga?” eller ”Vill ni ha tuggeben?”

Hösten är smärtsamt vacker

13325672_10154853145693066_2129872022869402556_n

Nu är det höst på gården.
Hösten här är vacker, med den blommande ljungen i backarna och det otroliga färgskådespelet där blandskogen bryter horisonten och är det som står mellan byn och heden vid havet. Himlen är också mer dramatisk på hösten, med fantastiska lilarosa solnedgångar och soldisiga morgnar. Stormblåa skyar spelar fia-med-knuff med klara, kyliga ljusblå dagar. Alla dagar är blå. Som en osedvanligt vacker begravning. Sorg och tacksamhet fyller tiden, som ett stilla förväl.

Röja, skörda, såga, hugga ved och skynda att skydda och förbereda sig för vintern. Promenader med hundarna på höstdoftande, fuktiga skogsstigar. Tillbakablick och bokslut. Ett litet lugn. Och karma.

Av någon outgrundlig anledning, verkar hösten alltid vara skördetid även för årets förhållning till livet. På hösten blir man lämnad. På hösten lämnar man. På hösten samlar man ihop sig, slänger bort det som bara tagit energi och lutar sig tillbaka i den gamla fåtöljen med en bok man läst förut och som man vet att man tycker om. Men först efter ett dagsverke av muskelkraft och släpa tunga grenar, laga uthusdörrar och bära undan trädgårdsmöbler. Sommarens lek är över. Hösten är vuxentid.

En bukett av de skulpterade frökapslarna från vallmon, några bladrankor från vinet och blå höstaster, får återge och förstärka höstfärgerna från köksfönstret bakom den vinröda 40-talsvasen. Den som får lov att ta stor plats på köksbordet när det är oktober.

Tittar man på listan från i våras, då när sommaren kändes oändlig – och en fnittrig förväntan på allt som kan hända skapade ännu en tidsoptimistisk planering – så kan man bara skaka på huvudet över hur ung och naiv man var i våras. Samma visa varje år.

Våren lovar allt och på hösten står man där, i allt det vackra, och inser att de löftena var som en gift älskares fagra ord. Löften som inte betyder något annat än stundens åtrå och hetta. Och som blir till en fulländad smekning på en vårlängtande kind. Det blir aldrig mer perfekt än just då och den känslan är så stark att det känns som om det är värt allt. För varje dag bleknar bilden, men hoppet stannar hela sommaren. Det tar hela sommaren för Längtan, som kom med våren, att försvinna ut ur sceneriet som ett skepp i solnedgången. Bakom sig lämnar den sprakande färger, dramatik…och en sval vind som man vet snart blir isande. Så man tar förväl igen. Och går vidare. Igen. Sätter sig med boken framför brasan och känner sig ett år äldre. Ett år mer sliten – men ett år klokare.

Ensam dam reser ensam

Så. Nu är jag gammal. Med barnbarn, värk och bleknande minnesbilder. Och livet är en tur- och returbiljett, så har jag definitivt påbörjat tillbakaresan. Jag har lite problem med det. Kanske hade jag haft mindre problem med det om jag inte varit ensam. Kanske inte. Jag väntar fortfarande på att livet ska komma igång, att jag bara måste göra lite ”grejor” först och sen ska livet komma igång….Eller rättare sagt, min medvetenhet kring det faktum att livet strax passerat gör sig påmint. Ofta. Om jag inte gör något snart, så kommer det att vara över. Förbi.

Jag har slängt mig ut i chans och dans så många gånger, älskat det, men också oroat mig över bristande trygghet, försörjningsansvar och elräkningar. De senaste åren har jag prioriterat trygghet.Jag vet inte riktigt om det är min ”grej”…
Kanske måste jag kasta mig ut igen…ta risker…engagera mig…hitta projekt som triggar och trilskas…Kanske är det hög tid att göra drömmen. Kanske är det nog med ursäkter. Kanske är det bara att hålla för ögonen och hoppa….

Jag skiter i Gladiator-spel och brunnslock!

”Alltför dyster, Texas. Allt för dyster”, sa en vän till mig igår efter att ha läst min förra blogg. Tja, vad ska man göra, när man känner sig som resultatet av en tillfällig affär mellan en dekadent Patsy Cline och euforisk Charles Bukowski? Fast det är väl förmodligen förmätet att tänka så…”Vem tror du att du är”, SKRIKER Jante. Well….gå i mina skor en vecka och säg sedan om det var plågsamt eller kul. Eller ännu hellre – tala om för mig om det var plågsamt eller kul, så jag vet hur jag ska förhålla mig.

Igår var det en stackars privatbolagskommunalarbetande slamtömmare som fick ta del av en av mina mer aggressiva utläggningar. Kommunen jag bor i hade ”slamtömningskampanj” mitt i snöstormen i februari, då inga bilar kunde köra någonstans och då Vägverket vräkt upp enochenhalvmetersdrivor av snöis på min uppfart och en slamtömningsbil var ungefär det mest omöjliga som kunde köra in här. (Senare kom wwoofar-Jason och grävde ut mig och räddade mig.)
Grannkommunerna flyttade fram sina ”kampanjer”. Kommunen jag bor i, förklarade/svarade på min upprörda telefonfråga om varför i all världen man lagt en slamtömningskampanj  i februari mitt i snöstormen, med att ”vi har vår kampanj NU och kan du inte se till att lastbilen kommer fram och att brunnslocken kommer av, så får vi komma tillbaka om två månader och då kostar det trehundrakronor extra. Per brunn.”. No Mercy!

För ett par veckor sedan kom det ut en lapp i brevlådan som talade om att kommunen avser att göra en extra slamtömning, utöver kampanjen i februari, antingen vecka 16 eller 17. Så, man skulle således ta av brunnslocket (för det gör inte slamtömmarna) och ha det av i två veckor, eftersom man inte kan veta vilken dag slamtömningsbilen kommer. Barn, katter, hundar och andra djur…No Mercy!

Jag har bott här ute på landet i snart tjugoett år. Under de första femton åren lyfte slamtömmargubbarna av brunnslocket när de kom och la på det när de gick.
Igår kom slamtömmarbilen. Jag hade inte lyft av locket. Av diskussionsprincip. Av stridslusta. Slamtömmargubben förklarade att antingen fick jag lyfta av locket själv, eller skulle han köra härifrån utan att tömma. Och jag får betala ändå. Alternativt betala trehundra kronor extra per lock (jag har tre) för att han lyfte av locken. Sen fick jag lägga på dem själv.

Det var då…..Det var då den stackars slamtömmarkillen fick en utläggning om hur trist det blivit med en värld där No Mercy gäller, där det kostar extra för att man är kvinna eller gammal eller handikappad och ändå valt att bo på en gård, där slamtömmare och sopgubbar (jodå, jag har haft diskussionen med sopgubben också, eftersom de inte vill gå de fyra – 4! – meterna in till tunnorna, utan vill att de står vid vägen, där de välter så fort en lastbil kör förbi och då tar sopgubbarna inte tunnorna ändå….) inte på något sätt kan vara flexibla eller sjyssta.

Efter mitt ”utbrott” lugnade jag mig och monologen övergick i ett samtal, där slamtömmargubben berättade att det bor en gammal man en bit ifrån mig, som inte fått sin brunn tömd på tre år av samma anledning, att han – slamtömmargubben –  inte FÅR hjälpa till och att det finns några kollegor som gärna ”skvallrar” om det skulle komma fram att han gör det och då får han avdrag på sin lön!!!!!!! Det är f-n inte klokt!!!! Jag berättade om den tidigare slamtömmargubben som varit på min gård för nåt år sen och som var rent otrevlig och som sa till mig att ”kan man inte lyfta av sina brunnslock, så ska man bo i en lägenhet” och ”Du har själv valt att bo på landet utan man, då får du ta konsekvenserna”.
”Min” slamtömmargubbe berättade då att den arga slamtömmargubben inte var kvar på företaget, för han hade blivit ovän med alla kunder och blev en förlustaffär för det företagskommunala slamtömmarbolaget. Det kändes lite bra på nåt sätt i någon sekund, men sen tyckte jag lite synd om honom och började fantisera om hur han vantrivts på sitt jobb där man inte fick vara snäll och hur han kanske försökte driva fram en reaktion hos brunnshållarfolket och blev på så sätt till en arbetslös ”looser”, ett offer.
Jag berättade inte om dessa tankar för slamtömmargubben – för han hade redan börjat lyfta av mina lock. Två av dem. Det tredje…det stora, tunga locket…tog jag själv med hjälp av ett spett. Vi var rörande överens om att de borde vara två slamtömmargubbar i varje bil, så de kan lyfta brunnslock och hjälpas åt och på så skulle fler få jobb och det skulle vara trevligare att köra runt och suga skit om man hade sällskap i lastbilen och kunde göra ensamstående kvinnor, gamla , trötta gubbar och handikappade som valt att bo på landet lite gladare!

Det är så märkligt, tycker jag. Och tråkigt. Att vi blivit så fostrade av den nya tiden att vi plötsligt tycker det är helt ok att allt är helt osjysst. Att de som inte följer mönster och normer – i alla fall inte utan att ifrågasätta – hamnar som nån slags outsiders, loosers…förlorare, som ska ”väck” eller ”röstas ut”. TV gör det ena förnedringsprogrammet efter det andra om människor som inte ”håller måttet” – vare sig det gäller vill-du-bli-kändis-uttagningar eller människor med ostädade hem eller program där män ska välja en lagom tyst, lagom foglig men vacker, spontan och sexig kvinna eller där nannys ska lära föräldrar om relevanta straff för olydiga barn. Vi lever i Den Nya Tiden – vi lever i Gladiator-tiden. Tummen upp= du håller måttet. Du ler och ser allt från den ljusa sidan…hela tiden….klagar aldrig… Du är vacker, har rika, gifta föräldrar och har ett arbete som ger bonusar alternativt du har något annat som appellerar maktens tanke på ett jämnt flöde som tillfredsställer ett slit- och slängsamhälle.
Tummen ner = Du passar inte in i mallen och kastas till lejonen. Utrensning. Gå och häng dig eller bli uppäten. Eller gör dig till kugge i hjulet fort som fan! Fast helst – gå och häng dig, för du är ett kopparspik i granroten. En nagel i ögat. Tärande, inte närande.

På kejsarläktaren sitter bankdirektörer och styrelseproffs, makthavare och schauvinister. Med en ytterst liten rörelse, på några sekunder, är du bedömd. Tummen upp…YES! Räddad!! I alla fall tills nästa bedömning. Du får en chans till som människa. Tummen ner…dömd till eländes elände. Enda chansen till räddning är att ta mössan i hand, titta i golvet och be om ursäkt för att du är du och genast förvandla dig till någon annan.
Bredvid sitter medlöparna och nickar. Några av dem kan själv berätta att de tidigare också varit förlorare, men att de anpassat sig, gjort en total make-over, städat sitt hem och lärt sina barn veta hut.
Solidaritet är numera ett ord som vi lär oss smakar illa. De nya strukturerna ristas i sten, känns det som. Konungabröllop är kul och viktigt, politiska val är trist och långt bort. Håll käften och var söt, som Vita Andersen skrev.

Det fanns påvar och maktpsykopater innan också…men då fanns det åtminstone ett högljutt motstånd. Det fanns mod och solidaritet, demonstrationer och ä r l i g a försök att visa på alternativ. Jodå….det finns fortfarande….l i t e g r a n n. I skymundan. Och för guds skull opolitiskt. För motstånd är inte intressant och roar inte. Inte på samma sätt som förnedring…Förnedring säljer! Det är som om njutningen av att ha någon a n n a n under klacken, att ha makt är det som får samhällskuggarna att rulla…fortare…fortare…fortare….

Jag skiter i strukturerna. Jag gillar solidaritet. Jag ska åka upp och prata med gubben som inte fått sin skitbrunn tömd på tre år. Jag gillar inte medlöpare. Jag gillar inte Gladiator-tiden. Jag gillar inte …fortare…fortare…fortare….

Så  – jag borstar inte håret. Jag tar inte av pyjamasen när jag klär på mig. Jag städar inte. Jag skiter i att flytta soptunnorna de fyra meterna ut till vägen. Jag ser inte på Idoluttagningarna. Jag sätter inte mina barn i skamvrån. Jag tänker inte gå i parad där någon ska säga om jag duger eller inte. Jag skiter i Gladiatorspel och tycker att tumviftarna ska använda sina tummar att sitta på. Så…jag skriver dystert och föredrar sällskapet av de som ändå vågar stå upp…alldeles oavsett om de är ”outsiders”, ”loosers” eller ”bortröstade”. Jag skriver dystert, är politisk och håller inte käften och är söt –  för jag vill leva. Och om det betyder att jag måste leva utanför, så tänker jag göra det. Men inte tyst.

I vackra filmer blöder inga knän…

Trodde jag var på väg upp….mot ljusare tider. Var det bara inbillning? Har hålets kant, där jag trodde jag nu lyckats klamra mig fast en stund, bara varit en schimär, ett fantasifoster? Har min vilja att befinna mig tillsammans med medmänniskor, min vilja att smälta in, flyta på,  gjort blicken oskarp eller rent av gett den en tunn film av illusioner? Har jag valt detta? Har jag valt dessa såriga händer och skavda knän? Har jag valt detta?

Jag har hållit drömmens flagga framför mig, skjuten från höften och pekandes upp mot himlen. Som ett skydd, som ett svärd. Jag har samlat alla goda ting i en burk i köksfönstret, för att påminna mig om det vackra i livet. Varje morgon har jag skruvat av locket, luktat och känt och förnimmat lycka. Sommar, kryddor, vänner, lek, musik, hästar, hav….

Men – imorse vaknade jag och undrade varför. Varför fortsätta kämpa som en galning och tro att det finns något som helst utrymme för drömmar parallellt med överlevnad? Jag väntar…väntar på att mina uttryck och drömmar ska träffa något, något som reflekterar, som skickar tillbaka bekräftelse, styrka, stabilitet…men jag kommer inte ens dit. Dit där mitt drömspjut kan skicka iväg mina uttryck. Jag har dem bara i handen….jag hittar inte avtryckaren…

Vi är snart klara i studion. En dag till innan mixning. Jag är nöjd. Men vad mer då? Jag har det i handen – vartåt ska jag rikta spjutet.

Jag odlar. Jag har fått stugor, som ska byggas om och anpassas efter min dröm om ett artist´s residence. Jag har fått stugor – men kan inte hämta dem….Jag har det i handen…jag ser inte att sikta….

Jag vill ut och spela. De finaste musikerna jag vet är med. Jag har det i handen….hittar inte avtryckaren…

Sju olika versioner av de fem första kapitlen är skrivna. Jag har en berättelse. Jag har det i handen…kan inte sikta….

Framför ögonen spelas en film upp där allt är rätt….där skjuter jag drömmar från höften och klipper vissnade rosor i blommig klänning och hatt med vida brätten…I vackra filmer blöder inga knän…Filmen gör mig nog blind för verkligheten…Där jag är, växer bara skam och vildrosor…Men om jag lutar  huvudet bakåt och tittar upp, rakt upp, så ser jag ändå ljus och moln och en himmel. Jag vill dit. Så länge jag orkar, vill jag dit. Jag famlar mig fram i tillvaron, krafsar och river tills mina händer blöder och på riktigt går allt ut på att överleva. På riktigt.

Status: Vardag

Känns som om det var länge sedan jag bloggade. Har liksom inte haft nåt att säga. När vardagen bara går, med sysslor och göromål och världen liksom bara HÄNDER utanför min lilla värld på gården…så finns det liksom inte så mycket att tillägga.

På gården är vårbruket i full gång. Fröer ska i jorden, såbäddar ska gödslas, potatisland grävas. Jag föredrar att ta bort gamla löv och kvistar och döda grenar på våren istället för på hösten. De många löven ger vinterskydd och lite näring för växterna under vintern och eftersom jag haft wwoofare här sedan februari, så är trädgården i bättre vårskick än nånsin förut.

Att ha wwoofare här är en fröjd. Det innebär visserligen att jag MÅSTE laga ordentlig mat till mina gäster tre gånger om dagen, men det är ganska kul. Mina wwofare får nybakade källarfranska varje morgon. Det är uppskattat.

I påsk var här konstutställningar och café i Röda Huset och nu har jag Café Himmavid öppet varje söndag 11-17. Jag har inte marknadsfört det speciellt mycket och det känns rätt…det ska liksom smygas igång. Så jag bakar varje söndagsmorgon. Det är kul – fast min spis/ugn håller på att lägga av och jag har inte råd att köpa ny. Men än så länge går det an.

Inspelningen börjar ta form. Vi har 6 låtar av 11 helt färdiga och det känns bra, bra bra! Det här är det bästa jag gjort i musikväg – enligt mig själv – och bättre än så kan jag inte. För första gången känns det som om det viktigaste är att jag själv blir nöjd. Visserligen kul om andra gillar. Men jag är nöjd….det är en egendomlig känsla.

Har börjat fundera nya projekt så smått, pratat med kollegor och bollat idéer. Har till och med levererat en text till Nya Upplagan.

Är igång med ridningen. Tränar inte. Kämpar med ekonomin  i uppförbacka, men har gjort min första, egna ordentliga projektbeskrivning av mitt Artist´s Residence….

Det är vår. Varje dag går. Allt vaknar. Jag också. Tillförsikt och arbete och vardag.
Tar inte in sorg och svårigheter. Varken mina egna eller världens.
Ro.

Vid mitt köksfönster

Jag älskar att sitta vid mitt köksbord. Det är den bästa platsen i hela huset. Om jag vrider huvudet…ja, knappt det…lite lätt åt vänster, mot fönstret, så kan jag se grinden ut mot gatan och fånga sekunderna när bilarna, som oftast är på väg upp till Lokalföreningen för att köpa byggmaterial eller djurfoder, far förbi.

Rakt utanför fönstret, kan jag följa alla årstider på den förvuxna syrénen utanför det röda gästhuset. Idag är grenarna alldeles vita av frost och fjolårsblommorna, som aldrig blev avklippta, ser ut som små klasar av diamantsmycke som sträcker sig rakt upp mot himlen och de får mig plötsligt att fundera på vad rikedom är.

Fönsterkarmen i köket är fylld av både vackra ting, blommor och andra saker som av bekvämlighet hamnat där. De finns just där enligt samma system som saker hittat sin plats i resten av huset, det vill säga ett lättjans system.
Mitt i fönstret står en svart gammal fotogenlampa utan glashals.  Mot en av de små rutorna, mellan de vita träspröjsarna, står en inramad svartvit bild av ett vackert stugfönster lutad. Vid ena sidan ett konstverk från min dotter – ett orange blomstercollage utklippt från nån veckotidning med blankt papper som klistrats upp på en bit kartong. Några lavendelpåsar, anteckningsblock, idéboken, trädgårdsdagbok, några pennor, svärburken, julkort instuckna mellan blomsterkrukorna som står på rad – tre småblommiga pelargonior, två calanshoe (livsblad) – och en ampel upphängd på den ena fönsterkarmen i det tredelade fönstret . I ampeln, som är av koppar och som av ålder och brist på putsning fått en vacker, mörk patina, tjocka blad av en växt jag inte minns namnet på, men som jag fick av mormor för många år sedan och som blommar i överflöd varje sommar med klarblå klockor på spröda små stänglar och som tar in en bit himmel i huset alla snöfria månader.

En stor trälåda på köksbordet är fylld av sommarlöften. Där har jag satt ner äggkartonger, fyllt på med jord och stoppat ner fröer som snart ska bryta genom det svarta och utlova livskraft.

Jag har bytt ut de röda julgardinerna mot ett par tjocka, gula med gröna små ränder. De får hänga där tills efter påsk. Tills vårsolen kallar till utefika och våt, mjuk jord fylld med daggmaskar.

Mitt hem ligger fortfarande i träda och dammråttorna härstammar från när dvalan inträdde. Jag väntar på att ett plötsligt rus av vår och lite lycka och lite kraft ska få mig att städa, verkligen städa. Uppifrån och ner, rum för rum. Göra vackert. Göra i ordning. Ibland ser jag det framför mig. Hur jag far fram med skurborste och såpa, med huckle och städrock. Då känns det nästan som om det redan är gjort och jag kan behålla bilden av ett rent och vackert hem några timmar, tills verkligheten tar vid.

Då sätter jag mig vid köksbordet igen. Och tittar ut. På katten som vässar klorna mot hasselträdets stam vid den lilla lekstugan. På vattendroppet från den trasiga stuprännan, som rytmiskt och mjukt faller ner i den kvarglömda stora terracottakrukan  vid husknuten. Det är bara den ena kanten och halva ovansidan av krukan som syns i snön och jag bekymrar mig lite för om den kommer att spricka när vattnet i den fryser och smälter om vartannat.

Katterna vill fortfarande inte vara ute mer än korta stunder. Allt går fortfarande på lågvarv. Min lilla shetlandsponny har smitit ut några gånger ur hagen redan och det är nog mitt bästa vårtecken. Hon gör så, den lilla. Idag har jag stängt av hagen med en presenning, för att se om hon stannar kvar hela dagen. El eller andra stakethjälpmedel hjälper inte. Hon är en gammal dam med vanor och ovanor och hon gör lite som hon vill. Och hon säger att det finns grönt gräs någonstans där utanför hagen, utanför vår lilla värld här på gården. Man måste bara bestämma sig, samla mod, trotsa farorna och ge sig ut där, ut i världen bland människor och deras bilar, gevär, tidsbrist, ambitioner, pengar, rädslor…

Jag hoppas partiledarna kommer hit!

Jag hoppas att partiledarna för våra riksdagspartier kommer hit här till mig nån dag alldeles just nu. Då skulle jag bjuda in dem i mitt kalla kök, faktiskt också bjuda på kaffe och berätta om hur livet ter sig från en ensamstående, medelålders, kulturarbetande lantlollas utpost

Jag skulle visa dem runt i mitt älskade loppisfyndsövermöblerade renoveringsobjekt och berätta om drömmarna, om önskan att få odla min egen mat, om fantastiska möten och händelser där denna gård varit skådeplats – både för ett par hundra år sedan och under de dryga tjugo år som jag bott här.

Och jag skulle visa dem vad jag lärt mig – även om det är det lilla –  om hur man kan träna sig själv i kroppsspråk och ledarskap med häst. Och jag skulle berättat historien om hur jag hittade Dinah uttorkad och halvdöd på den där trappan i Moskva och om hemfärden i diplomatbil ett år senare.

Och jag skulle visat dem alla kryddorna och bersån och ”Trapper´s Nest” och var jag vill ha kobojsarhuset och berätta historien om mjölnaren och Emely.

Sen skulle vi gå in i köket igen, till kylan…och jag skulle berätta om hur skört livet är, om hur saker kan drabba en, om mordet på min bror, om mordet på min vän. Om hur det är att leva ett berg- och dalbaneliv. Om sorger man aldrig kommer över, men är tvungen att lära sig leva med.
Om hur världen ser ut både nerifrån och uppifrån. Om hur man kan göra felval, lita på fel människor. Om hur det är att vara kvinna. Om hur det är att vara konstnär. Om hur det är att ha ont i själen. Om hur det är att ha drömmar. Små drömmar – som att överleva. Stora drömmar – som att skapa storverk.

Och om hur orättvist det är att allt är dyrare för den som är fattig. Om hur ensamma kvinnor får betala högre räntor på banklån än män…och ännu högre om de är kulturarbetare…och ÄNNU högre om deras ekonomi är instabil…om de överhuvudtaget får låna – MEDAN män i samma bransch – bankvärlden – kan försnilla miljarder av andras pengar OCH ÄNDÅ få fantastiska ekonomiska möjligheter och bonusar.  Och jag skulle fråga varför man talar om klassresor…överhuvudtaget….som om den som varit fattig från början, men gjort en ”klassresa”…varit duktig….och jag skulle fråga varför inte alla barn får samma förutsättning från början istället….oavsett namn, födelseort, hudfärg, kön…

Jag skulle fråga om de vet hur stort bidragsförskottet, som ensamstående föräldrar får från Försäkringskassan när den andre föräldern inte bidrar med något, är. Och då skulle jag också nämna den mycket märkliga diskussionen som nyligen dykt upp i media, om hur synd det är om ”de ofrivilliga papporna” och fråga om de verkligen TROR att en könsmogen, vuxen man som blir pappa inte VET hur det går till, inte VET hur man undviker att bli ”ofrivillig pappa”.

Och så skulle jag fråga dem varför en ensamstående pappa anses duktig, medan en ensamstående mamma anses lite misslyckad?

OCH jag skulle vilja berätta om den gången jag och en kvinnlig kollega lade fram ett affärsförslag till en regional tjänsteman, som lyssnade och tyckte förslaget var lysande och sedan berömde oss två medelålders ”flickor” för det goda förslaget och talade om att han skulle tala med en manlig kollega till oss, som nog kunde genomföra affärsidén.

Och jag skulle vilja tala om skolan – om hur avsaknaden av näringsrik mat, nödvändiga näringsämnen som fiskleverolja, kompetenta och inspirerande lärare, trygga, snälla fritidsledarvuxna ersätts med monotoni, skräpmat, självupptagna vuxna, diagnoser och gallringssystem och ett barnens utanförskap. Och jag skulle berätta varför jag valt en Waldorfskola istället.

Sen skulle jag fråga varför den lilla, lilla del av jordens befolkning som utgör ”väst”, sätter normerna för alla på jorden och bestämmer vilka som får använda naturresurserna och vilka som ska svälta. Och jag skulle fråga vad det är som gör att dessa länder kallar sig demokratiska, när de egentligen minoritetsstyr resten av världen.

Och jag skulle fråga varför vi har gränser kring länderna som bara vissa får passera …egentligen…

Sen skulle jag spela en låt för dem på gitarren, läsa några dikter och berätta vad konsten och kulturen kan göra för världen.

Jag hoppas de kommer hit. Till en lantlollas sista utpost.