Fundera. Eller städa.

Imorse började jag på en lista. För hundrafemtiotolfte gången. Vad MÅSTE göras?! Som vanligt blev listan orimligt lång och fick mig att helt utmattad sätta mig i skönstolen på scenen med ännu en stor kopp kaffe. Jag dricker för mycket kaffe, jag vet det. Det kan bli enochenhalvliter per dag. Min doktor säger dessutom att kolesterolet måste ner. Jag fick tabletter för det, men jag har inte hämtat ut dem. Biverkningarna såg så skrämmande ut; muskelförluster. Med mindre muskler kommer jag ju att klara av ÄNNU mindre av allt det som står på listan.

”Prioritera!”, säger min vän Mats. Mellan vaddå, undrar jag… Ska jag ta det kontaminerade drickvattenproblemet först? Eller fönstret vid balkongrummet som ramlat ur? Eller dikesrören som gått sönder och som gav mig översvämning november till maj i vintras? Eller fixa uthuset som kommer att falla i nästa storm? Eller de hundratals ekskott som fallit och flyttats av fåglar och vatten och nu rotat sig på backen i hagen?

Jag sitter kvar i korgmöbeln och klunkar på mitt kaffe. Om två veckor är det dags för nästa konsert och artistiska gästspel på gården. Då kommer Annika Fehling med sitt band. Tills dess måste vattnet i gästhuset vara fixat. Jag drar mig för det. Tror mig veta vad problemet är. Har varit med om det förut, då i det stora huset. Jag är tämligen säker på att brunnen är full av döda djur. När jag åtgärdade brunnen i stora huset för ett tiotal år sedan, så kan jag med säkerhet säga, att det var det äckligaste jag varit med om i hela mitt liv. Först fick brunnen tömmas. Med en poolhåv fångade jag upp resterna av råttor och möss, medan jag hulkade och klöktes. Fick pausa ofta. Sen fick hela brunnen saneras, lagas och kloreras. Jag hällde i flera gånger mer än rekommenderad dos och sen fick vattnet renas i tre veckor. Ska erkänna att jag hade svårt att dricka av vattnet en lång tid efteråt, trots att vattenprovet visade på bra vattenkvalitet.

Så nu ska jag på’t igen. Jag tänker mig att jag ska använda gasmasken jag köpte förra året när vi slog ner väggen i köket i gästhuset. Det blev fint efter renoveringen . Men även i gästhuset finns massor kvar att göra innan det går att hyra ut. Inga golv och taklister finns. Inga trösklar. Och alla fönsterfoder saknas. Kanske är det där jag ska börja. Fast kanske ändå de trasiga dikesrören? Så jag slipper översvämning i vinter. Eller dricksvattnet? Ja, dricksvattnet är nog prio, tänker jag och zippar på mitt kaffe.

Jag borde veckostäda lite också…

Jag börjar strax….

Rådjurskid och slåtter

En lantlollas funderingar…

Har läst flera inlägg på sociala medier den senaste tiden, som handlat om den stora ökningen av rådjurskid som massakreras när man hugger vall.

När de allt större slåttermaskinerna går fram över de arealer som faktiskt fungerar som barnkammare åt bland annat rådjuren, räknar man numera med att en fjärdedel av alla kid dör i slåttern, enligt viltforskare Anders Jarnemo (Högskolan i Halmstad)

Tidigare högg man ofta till, eller efter midsommar och då var risken för kid-massakern betydligt mindre. Nuförtiden är det mer en regel än undantag att man försöker få ut minst tre skördar – så kallat treskördesystem – på en säsong och därför hugger man så fort det går.
Treskördesystemet har ökat avkastningen per hektar med nästan 25% . Samtidigt har antalet mjölkkor minskat och en stor del av det skördade grovfodret säljs som mat till det ökande antalet hästar – som nu är fler än antalet mjölkkor i Sverige. Dessutom genererar odling av vall stöd från EU och utgör såklart en mycket viktig del av verksamheten för en lantbrukare.

Jag har stor förståelse för att man vill säkra upp djurens mat inför vintern. Ingen vill hamna i samma situation som 2018, när man fick fodra redan under sensommaren och hösilage och ensilage blev hårdvaluta. Men det måste väl finnas alternativ…

Tiden är en faktor.
Att hålla sig med rationella maskiner är dyrt och med större arealer vall är det mer eller mindre regel att ta in hjälp från maskinstationer, där det finns tillräckligt stora slåttermaskiner för att det ska vara lönsamt att hyra in. Men det kostar…per timme… och maskinstationernas to-dolistor är långa.

Allt detta är förklaringar – men inga ursäkter. Det finns lösningar, där antalet massakrerade kid, med den efterföljande fruktansvärt hemska synen av en rådjursmamma som står i timmar, ibland dagar och vakar över resterna av sitt kid i den nyhuggna vallen, skulle minska.

Dessutom kan det vara helt förödande för djurägaren som ska fodra med ensilaget om det kommit in delar av rådjuret i ensilaget – speciellt om man använder sig av plansiloensilering – som då är förgiftad och kan orsaka botulism och stort lidande hos den ko eller häst som äter av ensilaget. De kan dö av det.

Det är förvånande..
att inte jägarkåren reagerar mer på detta. I takt med att antalet styckade kid ökar, så minskar ju också det uttag jägarna kan göra i ett jaktområde. Förvaltningen och säkerställandet av en livskraftig rådjursstam påverkas påtagligt och det borde ligga i jägarnas intresse, att man hittar en lösning på det ökande problemet.

Jägarförbundet HAR visserligen penetrerat problemet litegrann – och testat bland annat SKÖLJMEDEL som en metod. Då har man sprutat vallen någon dag innan skörd med sköljmedel utblandat med vatten och sett att legorna i stort sett är tomma när det är dags för slåtter.
Men – det är i ärlighetens namn inte en långsiktig lösning, med tanke på den miljöpåverkan sköljmedel har.

Förr gick man igenom stycket innan huggning – som en slags ”skallgång”. Det finns det inte tid till idag. Men det finns ny teknik, som drastiskt skulle minska antalet styckade kid.

Tekniken
Priset för produktion av hösilage ligger på ca 1,80 kronor per kilo grovt räknat, med arbetskostnad och maskinkostnad, utsäde osv osv…Med treskördesystemet i ett konventionellt jordbruk tar man drygt 5,5 ton / hektar. Utpriset kan variera för den som köper mellan 2,40 – hur dyrt som helst….

En hyfsad drönare med värmekamera kostar ca 30 000. Idag används ibland drönare för att söka av granbarkborreangrepp i granodlingar. Att söka av ett 700 hektar stort område med drönare för att hitta barkborreangrepp tar under 1,5 timme, enligt Södra Skog.

Att återgå till skörd efter midsommar och skippa treskördesystemet är troligtvis inte en rimlig lösning i dagens lantbruk.

I mitt huvud finns det nu en rad olika alternativ för att minska antalet dödade rådjurskid vid slåtter:

– Att lantbrukaren själv köper in en drönare med värmekamera och lär sig hantera den.
– Att de som idag arbetar som professionella drönarförare hyrs in innan skörd för att söka av vallen efter rådjurskid.
– Att maskinstationerna utökar sin verksamhet med att också innefatta inspektion av vallen inför slåtter med drönare m värmekamera.

Kommentera gärna…:)

Plötsligt blev det sommar…kanske…

Swoooosh! 2:a juni – som på något vis kom utan förvarning. Nu är det sommar. Om man tittar i kalendern. Och om man sitter inomhus och tittar ut, så är det absolut försommar med blommande syréner, falnande äppelblom, aklejernas vackra, skira klockor som vågar titta ut lite försiktig, de framfusiga lupinerna som gör – som alltid – en kaxig entré.
Sticker man ut näsan är det kallt, disigt och knappt glassväder.

Allt växer så det knakar, inte minst gräset. Jag tror det växer så mycket just nu och just i år för att testa mina stressnivåer. ”Hur mycket motstånd ska hon ha i år?” Jag kände en som jämt sa: ”Det ska finnas motstånd i allt.” Det är väl ett synnerligen dumt uttryck!! Jag skulle inte alls ha något emot att saker bara flöt på i ett fint litet tempo, som en porlande bäck, där jag kunde stå på en vacker liten träbro med en blommande rosenportal och bara se hur det klara (och självklart källrena) vattnet tog sig fram i precis lagom mak. Från källa till utlopp.

Om EN MÅNAD sätter TRÄDGÅRDSKONSERTERNA igång här. Det ska bli fantastiskt kul och jag är helnöjd med programmet – även om jag själv blev lite överrumplad av antalet. Det blir en riktig musiksommar här, minsann!! Vi själva – the Hillbilly Misfits – inleder serien av trädgårdskonserter och sen följer en rad av musikaliska upplevelser levererade av några personliga favoriter.

Tills dess ska allt vara iordning här – pinnar och kvistar från vinterns fällning borta, den avgrävda vägen fixad, så publiken har nånstans att gå in till gräsmattan (!?) framför Buzz-Stopscenen, sankmarken upptorkad (hoppeligen! …den kan jag inte påverka), så det finns parkering ute i hagen.

Min grusväg och en bit av stallplan har stått under vatten i sex månader och jag har under den tiden inte kunnat köra in på gårdsplanen – och därmed inte kunnat leverera hästmat, byggmaterial eller annat till gården utan att behöva bära allt ungefär 100 meter och från ”fel” håll.
Och halva hagen har förvandlats till ett Mississippi-delta. Funderar på att placera ut uppblåsbara alligatorer i träsket…

Dessutom har då min gamla åkgräsklippare stått under vatten och när nu vattnet äntligen ser ut att dra härifrån, så är klipparen icke-fungerande. Alltmedan gräset växer. Jag tänkte: ”Nåväl, tar röjsågen”. Fungerar inte. De ytor jag lyckats klippa, har fått ske med en ”vanlig” gräsklippare, som inte var så intresserad av att tugga i sig halvmetersgräs.

Häromdagen föll jag när jag klättrade över den uppgrävda skogsvägen (som vi grävde av för att avleda vattnet) för att ta mig ut ur tomten med hundarna för att gå kvällspromenad. Just där man går ut (”nuförtiden”) står en drös med avhuggna fläderstammar – en del tunna som en tumme. En av dessa uppstickande pinnar kom mellan mitt hår och mina glasögonbågar när jag föll och jag kunde konstatera att hade jag fallit en centimeter längre åt vänster, så hade jag inte suttit här och skrivit nu. Livet är skört och helt omöjligt att förutse. Så är det bara.

Det blir mer spännande så. Men om jag hade fått välja – Mississippiflod vs porlande bäck….

April, april…våren lurar.

Varannandagsväder. Det är april. Och med regn och snöblandat slask kommer floden….Det är nu mer än fem månader sedan jag kunde köra in på min bakgård på grund av översvämning. Det är ganska drygt. Men…even this shall pass!

Och SEN blir det bättre!! Under tiden kan man ju förbereda för den bättre tiden. Bokföra. Repa med bandet. Gå sökkurser med hundarna. Rida.

Och nu börjar de bråda dagarna när man har gård!

I år har jag fått tänka om när det gäller MIN FANTASTISKA SKITHÖG. Det vill säga, min fina gödselhög. Eftersom jag inte kunnat vända den så många gånger som behövs för att hålla den på högvarv – ungefär som när man rör i en surdeg – så har jag fått väcka den genom att täcka den med löv, pinnar och vinterns djupbäddsutrensning från hästboxarna. Och så har jag byggt upp en varmbädd framför gödselhögen, där det ska odlas potatis. Ska bli kul att se om det experimentet lyckas. Och att jag får fart på min fina gödselhög igen. Givetvis blir det pumpaodling i år igen. Bästa kvävetillförseln och jag får de finaste pumporna!

I vinter har träden runt hagen fällts och kvar står nu stubbar och mitt i hagen ligger en stor hög avverkad asp och al som ska gå till flis. Det betyder att jag bara kommer att ha en halv sommarhage i år och jag ska försöka plöja upp den andra halvan, rensa den från stubbar och så ny hästvall. Den andra halvan kommer ändå att räcka till bete…hoppas jag.

Och tänker att jag ska sätta staket 3 meter in i hagen, så att jag får en hund- och hästpromenadväg runt hela hagen. Kan ju bli trevligt!

Och i trädgården står scenen och väntar på sommarens konserter. Vi får väl hoppas att det blir ok att hålla arrangemang i liten skala – coronasäkrat, förstås!

Vill man ha koll på vad som händer, kan man gå till http://www.Buzz-Stop.se

När vinden viner och ögonen fladdrar…

Det är märkligt hur ofta vädret ute synkar med mitt humör! Eller är det kanske så, att det är tvärtom? När vinden blåser kallt, det knakar i huset och äppelblommorna vägrar slå ut i kylan (Vilket kanske är tur!), så vill jag bara sitta i soffan och TÄNKA. Inte prestera. Bara tänka. Det betyder nästan samma sak för mig om det skrivs utan ”prickar”. Att TANKA.
Det finns alldeles för lite självvald tid för att tänka. Men desto mer tid där man måste prestera. För annars kommer det inga stålar in. Och då kan man inte göra något av det man ”måste”…eller vill… på den lilla tiden som blir över. Efter prestera och den tid man skulle vilja ha till att tänka.

Fast många ”måsten” går före tänka-tiden. Fast efter prestera. DET ÄR FEL ORDNING!! Och när jag tänker så…att det är fel ordning…då ”trillar alla bollarna jag måste ha som livsjonglör ner i huvudet och lamslår mig för en stund.

I år MÅSTE jag göra vid mina fönster. Och mina obefintliga stuprännor. Och eftersom här varit översvämning i fem (5!) månader, så har jag inte kunnat köra in på min fastighet under likaledes fem (5) månader. Det är dikesföretaget i byn som rasat, just precis här hos mig. Och det måste grävas upp och läggas om i sommar.

Och jag MÅSTE göra lägenheten i Röda Huset färdig, med lister och trösklar och silikon och färg, så att jag kan börja hyra ut det veckovis. Gärna i sommar, men troligtvis inte. Och så är det den gamla lanthandeln…där jag vill sälja lite skojiga retroprylar och tingel-tangel, så att jag samtidigt kan låta mitt överbelamrade hem andas lite mellan prylarna…

Hundar ska tränas.

Hästar ska tränas.

Min kropp skulle också behöva tränas.

I byrålådan ligger hundra nya låtskisser. Jag har en hemmastudio. Som jag inte begriper.

Om några månader har jag och bandet några små, coronasäkra, spelningar.

Vi måste repa.

Sommarhagen saknar staket eftersom jag fällt träd längs stengärdet. Där är det fullt av stubbar nu.

Inne i trädgården har en övervuxen grandunge fällts. Hade inte det blivit gjort, så hade den trillat av sig själv i nästa storm. Mina vänner kom en dag och hjälpte mig rensa undan grenar och kvistar som låg kvar på marken, men det som låg i översvämningen kunde vi inte flytta. Det ligger där än. I vattnet.

Min studio ska få en cowboyveranda. Den är påbörjad…

Mitt stora uthus är…fallfärdigt? Går det att rädda? Eller ska jag ”offra” det och låta det falla ihop?

Och mitt eget skrivande…släktsagan…När finns det tid för den?

DET SKA VARA TRÄDGÅRDSKONSERTER HÄR I SOMMAR OCKSÅ – men det tarvar inte så mycket jobb. Det är bara kul! Det är ”TANKA UTAN ATT TÄNKA” 🙂

Men först…måste jag…PRESTERA. Alltså jobba för brödfödan.

Jag kokar lite kaffe först.

foto: E.Brumark

Personliga bokslut och avstämning av karmakontot

20 december 2018
December. December – igen. Jag kan inte bestämma mig riktigt, huruvida det är en månad jag gillar eller fruktar. Mörkret gör mig stressad och lite introvert, medan pyntet och ljusslingorna och pepparkaksbaket och nejlikeapelsinerna gör mig…ja, nästan lite lyckorusig.

Att ha gård och djur på vintern är ganska drygt. På morgonen är det mörkt när man kör ut hö och släpper ut hästarna. Första hundpromenaden görs med pannlampa. Och dagens två sista hundpromenader måste göras med reflexer på hundarna och pannlampan. Första rundan på morgonen brukar jag möta tidningsbilen. Ibland stannar hen och ger mig en tidning. Det är trevligt.

Jag saknar papperstidningen – men egentligen inte den skånska papperstidningen av idag, för den har blivit tämligen tråkig. Kanske är jag bara gammal och nostalgisk, men jag saknar den tiden då nöjessidorna bestod av annat än skvaller och rock’n roll-recensionerna fick allt som oftast plats på både löp och ”ettan”. Det var kul. Tycker jag. Kanske för att jag var ”part i målet” som nöjesskribent…

Nåja, vintrarna på landet var det. Nuförtiden har jag varmt och gott i mitt hus även på vintrarna, med luft-luftpump och kamin. Jag har bott här i snart 30 år. De första 10 var ett litet helvete på vintrarna, då jag ibland varken hade el eller värme. De nästkommande 10 åren var lättare, men fortfarande kalla även inomhus. SÅ många vintermorgnar jag haft is på insidan av köksfönstret och så många gånger mina vänner oroats och

På något märkvärdigt sätt har december alltid varit årets absolut tuffaste månad när det gäller ekonomin för mig. Mycket utgifter och inga pengar – känns det igen? El-räkningen för december är alltid, ALLTID, chockstor – oavsett om man varit snål med elen eller ej. Jag har aldrig fattat hur det går till.

En helt vanlig dag på landet.

4 december 2018
Vaknar av att det börjar ljusna. Vad konstigt, då måste klockan vara mer än vad den brukar vara när hundarna väcker mig. Och jag ligger fortfarande inklämd som en sardin i mitt täcke med hundar fortfarande snarkande längs sidorna. Jag sträcker mig efter mobilen. 07.05. En och en halv timmes sovmorgon! Men det innebär givetvis också en och en halv timmes kortare tid att utföra morgonsysslorna innan själv jobbdagen börjar.
Nu, när jag börjat röra mig, så vaknar givetvis hundarna. Valpen tycker att ett mysigt sätt att börja dagen på, är att kravla sig upp till mitt ansikte och helt enkelt bita mig lite i näsan. Jo, jag håller med…vi är konstigt skapande med en typisk ”bitgrej” mitt i fejset.

Ut med alla hundarna i trädgården och sätta på kaffe. På med Radio Kristianstad för att höra om det hänt något. Fast jag glömmer att lyssna. Varenda morgon.
Hundarna kommer in igen, en och en efterhand som de är klara med morgonbestyren. Jag måste snart gå en ”bajsplockarrunda” i trädgården, tänker jag och konstaterar att det inte är gjort på en vecka.

”Det regnar iallafall inte idag”, säger jag högt till Ludde, som inte alls verkar vara i form. Han har fått något ”klet” på ena kinden, som bara fylls på fast jag tvättar bort det. Och jag hittar inget sår. Han verkar ha lite feber också. Suck! Den senaste månaderna har vi åkt skytteltrafik till veterinären. Först var det valpen, som käkade en metallbit och en sten. Givetvis blev hon dålig sent på kvällen en söndag. Det var bara att köra in till Malmö, en timme bort, mitt i natten. Röntgen och räkning. Sedan var det gamle Birks tur. Senil och snäll och plötsligt bara låg han i soffan och ville inte gå ut och ville inte äta. ”Nu är det dags”, tänkte jag. Hans son Winston låg tätt, tätt intill honom i soffan och värmde honom och jag ringde veterinär Per och bokade en tid, som låg två dagar fram i tiden. ”Skulle han bli okey igen, så kan vi kanske använda tiden att ge Ludde hans kemiska kastrering. det är ändå dags för det”, sa jag till Per, som tyckte idén var god.

Dagen efter var Birk pigg som en skuttande mört och dessutom tycktes han plötsligt höra vad jag sa till honom. Efter nästan två års nästintill total dövhet. Iallafall hörde han nu uttryck som ”Gå ut”, ”Är ni hungriga?” eller ”Vill ni ha tuggeben?”

Det finns inga livspussel, bara tusentals fragment av ögonblicksbilder

”Få ihop livspusslet”, säger de. Som ett uttryck för hur svårt det är att få ihop jobb, barn, fritid, hem…till en vacker bild man kan rama in och hänga upp på väggen så att alla andra kan se hur fint man har det.

Det förutsätter att spillrorna av ens liv ändå utgörs av EN enda bild, som av olika anledningar splittrats upp i småbitar, som då ska just pusslas ihop. Som om det är en möjlighet, som om det är möjligt, bara man anstränger sig…Med lite fokus, envishet och koncentration och ihärdighet så ska det gå…

Det är väl det dummaste uttrycket som finns och den värsta prestationsångestframkallande beskrivning av hur man ska leva sitt liv, som kan tänkas.

Livet är inte ETT pussel, en bild…Det är tusentals fragment av bilder som inte på något sätt passar ihop. I alla fall mitt. I bästa fall lyckas jag i små ögonblick skapa något som med lite fantasi kan se ut som en bild av en bleknad – beaten and battered – dröm. I en liten hörna nånstans av livet. Som varar bara i ännu ett kort ögonblick.

Att bo på den här gården är en ständig kamp med naturen, pengarna, tiden och orken i ena ringhörnan, och drömmarna, fantasin, viljan och kärleken i den andra. Det är inget jäkla livspussel. Det är en förhoppning om att inte falla ihop i en hög av utmattning, en förhoppning som närs av de där korta ögonblicken. Av de där drömmarna. Av den där livslånga brutala kärleken till platsen, som har en sällsynt förmåga att smeka just när man är färdig att ge upp.

Det handlar också om nån slags förmåga att blunda för det fula, det misskötta – bara precis för att inte bli galen av prestationsångest.

Livspussel…Bah! Så dumt uttryck!

Jag samlar på ögonblicksbilder. Ibland…nån gång…förmår jag att sätta ord eller sång på det. Det är den största njutningen. Men oftast fastnar ögonblicksbilderna i minneskofferten, där de får ligga. Som tusentals bleknande fragment av ett liv fullt av drömmar. Som bara passerade förbi.

Mitt eget ställe

Nu har jag bott på min skruttgård i mer än 28 år och det är snart ingen mer än jag som tycker att jag ska fortsätta göra det…

Somliga år har här varit vackert som en dröm.

Vissa dagar vill jag bo någon annanstans. Vissa dagar är Annanstans en plats där det är plusgrader året om och där man går längs strandpromenaden på kvällen innan man intar en sen supé på en trevlig restaurang nånstans. Andra dagar är Annanstans en tom industrilokal där begreppet öppen planlösning får en ”större” innebörd.

Somliga dagar handlar bo-bilderna i skallen om en enslig liten skogsgård med knappt någon körbar väg de sista tre kilometerna fram till den gnisslande delade trädörren.

Ibland blir bilderna av Annanstans en husbåt i London. Ibland ett förfallet slott i Provence. Eller den nedlagda tågstationen i Faugere. Eller ett gatuhus i Åhus. Eller en husbil. Stenhus på Capri. Lägenhet i Köpenhamn. En ryggsäck och ett världsäventyr.

Alla möjligheter gör mig matt.

Så – jag bor kvar i mitt skrutthus. Som jag gillar. Där jag – faktiskt – kan göra vad jag vill. Hur mycket jag vill. Eller hur lite jag vill.

Hösten är smärtsamt vacker

13325672_10154853145693066_2129872022869402556_n

Nu är det höst på gården.
Hösten här är vacker, med den blommande ljungen i backarna och det otroliga färgskådespelet där blandskogen bryter horisonten och är det som står mellan byn och heden vid havet. Himlen är också mer dramatisk på hösten, med fantastiska lilarosa solnedgångar och soldisiga morgnar. Stormblåa skyar spelar fia-med-knuff med klara, kyliga ljusblå dagar. Alla dagar är blå. Som en osedvanligt vacker begravning. Sorg och tacksamhet fyller tiden, som ett stilla förväl.

Röja, skörda, såga, hugga ved och skynda att skydda och förbereda sig för vintern. Promenader med hundarna på höstdoftande, fuktiga skogsstigar. Tillbakablick och bokslut. Ett litet lugn. Och karma.

Av någon outgrundlig anledning, verkar hösten alltid vara skördetid även för årets förhållning till livet. På hösten blir man lämnad. På hösten lämnar man. På hösten samlar man ihop sig, slänger bort det som bara tagit energi och lutar sig tillbaka i den gamla fåtöljen med en bok man läst förut och som man vet att man tycker om. Men först efter ett dagsverke av muskelkraft och släpa tunga grenar, laga uthusdörrar och bära undan trädgårdsmöbler. Sommarens lek är över. Hösten är vuxentid.

En bukett av de skulpterade frökapslarna från vallmon, några bladrankor från vinet och blå höstaster, får återge och förstärka höstfärgerna från köksfönstret bakom den vinröda 40-talsvasen. Den som får lov att ta stor plats på köksbordet när det är oktober.

Tittar man på listan från i våras, då när sommaren kändes oändlig – och en fnittrig förväntan på allt som kan hända skapade ännu en tidsoptimistisk planering – så kan man bara skaka på huvudet över hur ung och naiv man var i våras. Samma visa varje år.

Våren lovar allt och på hösten står man där, i allt det vackra, och inser att de löftena var som en gift älskares fagra ord. Löften som inte betyder något annat än stundens åtrå och hetta. Och som blir till en fulländad smekning på en vårlängtande kind. Det blir aldrig mer perfekt än just då och den känslan är så stark att det känns som om det är värt allt. För varje dag bleknar bilden, men hoppet stannar hela sommaren. Det tar hela sommaren för Längtan, som kom med våren, att försvinna ut ur sceneriet som ett skepp i solnedgången. Bakom sig lämnar den sprakande färger, dramatik…och en sval vind som man vet snart blir isande. Så man tar förväl igen. Och går vidare. Igen. Sätter sig med boken framför brasan och känner sig ett år äldre. Ett år mer sliten – men ett år klokare.