Överlevarjävlaranamma-bo po lanned-priset

Januari 2022

I Norrland och Mellansverige är det väderkaos och det känns mycket bra så länge det inte sveper in över Österlen. Nu är vi i mitten av januari – kommer vi att klara oss undan snökaos och februaristorm i år? Jag hoppas det!

Ute viner vinden och jag försöker hitta ställen i hagen där jag kan lägga ut hö till hästarna utan att det blåser iväg. Jag trycker in det i gliporna i det lilla stenröset mitt i paddocken och tänker att det kanske är bra, att det kanske är berikande på samma sätt som vi talar om berikning i hundträningen. Att hästarna får anstränga sig lite för att få tag i höet, att de får leta lite.
När jag släpper ut dem går de inte ut till platsen där jag brukar lägga ut höet, utan direkt till stenröset och börjar förnöjt snappa åt sig tussar med strå. Intressant!

2022 inleddes med en helt otrolig och fantastisk överraskning! Några av mina vänner hade initierat ett pris ett ”Överlevarjävlaranamma-bo po lanned-musiclover – pris! Som jag fick!!! Priset var swishbidrag från vänner, en fantastiskt god choklad, godaste mouserande äppelmusten från Kiviks Musteri, underbara rosor och ett fint diplom, som nu sitter på hedersplats på kontorsväggen. Och en micro!!! Vilken grej!!!

finaste priset från finaste vännerna! Foto: Sylvia Carlsdotter

December var en knepig månad. Spis, micro, tv och bil gick sönder. Jag fick hjärnskakning och vi sörjde Vita, som varit på gården i 28 år. Översvämningen frodades och ett fönster trillade ut….


Men – det hände roliga saker också. Låten – Mamma hjälp mig – som jag fick äran att spela in på Anders F Rönnbloms jubileumsbox ”Din Barndom Skall Aldrig Dö 50 år” släpptes på de olika plattformarna och kan lyssnas på.

OCH NU! Nu är det full fokus framåt! 2022 – bring it on!!
Luna ska börja sökhundsskola och det är slut på soffätande fridagar!! Och Winston och jag ska fortsätta utbilda oss till eftersöksekipage.
Och bokningsarbetet inför sommarens trädgårdskonserter har börjat så smått.

I nästa vecka kommer en ny volontär till gården. Det är ovanligt med volontärer här på vintern. Det är lite synd, för det är under vintern jag skulle behöva hjälp som mest, men det har blivit för svårt, för trist, för kallt, för tufft för volontärerna när jag provat. Jag är van att vara här själv på vintern och ganska luttrad och tycker inte det är konstigt att vattnet till hästarna får bäras från huset i spannar, eller att det överhuvudtaget inte blir varmt i stora huset hur man än gör eller att det är bökigt att mocka uteboxar på vintern. Och folk är helt enkelt inte vana att gå med mössa inomhus! 
Resten av året är betydligt behagligare – vackert, nära till stranden, musik i trädgården, roligheter. På vintern handlar det mer om överlevnad.

Jag kom på häromdagen att jag flyttade in i detta huset när det var exakt 100 år! Och nu går jag in på mitt trettiotredje år här! Vi kör ett år till, va?! Ett år i taget, framåt!

Dags för Shobogenzo igen…

Så – låt mig sammanfatta de senaste två veckorna.

Förutom den ständigt närvarande översvämningen, som gjort det omöjligt att använda vare sig infarten till gårdsplanen ( där vi gjorde en temporär bro/väg för en månad sedan med extra rör och grus – men som nu är ”vattenskadad” och flyter iväg…) eller min före detta vackra skogsväg – så inleddes dessa 14 dagar med sorg när jag hastigt fick ta bort Vita efter att ha haft henne här i 28 år.

sdr

Men – jag är ändå tacksam för att jag fattade beslutet när jag gjorde det. Hade jag väntat en dag till, så hade det inte varit möjligt att få hjälp, eftersom det då blev oväder…och ännu mera vatten.

I och med ovädret…och vattenmassorna…så kunde jag inte få ut min släpvagn. Och därmed kunde jag inte hämta hö hos min leverantör. Som tur var kunde jag låna en bal från grannen och den har fått placeras utanför min ytterdörr, tillsammans med ett lass ved, som också behövde fyllas på. Vägen mellan huset och stallet är istäckt och det har varit en balansgång att transportera vatten (måste tas i hinkar inifrån huset eftersom allt är fruset) och hö till stallet.

qrf

Denna fjortondagarsperiod fylldes sedan på med ytterligare prövningar. Jag halkade och slog i bakhuvudet (och vred knäet, visade det sig senare) i isen och fick en lätt hjärnskakning. När vi – jag och hundarna – satt i soffan den kvällen, föll ett fönster ut. Poff! sa det och hela fönstret landade mjukt på mina vinstockar. Det gick inte sönder. Jag är nog ganska luttrad, tror jag, för jag bara reste mig, tog på mössan och hämtade skruvdragaren och tre jättestora skruvar. Gick ut, satte tillbaka fönstret och drog fast det med skruvarna. Nu sitter det där igen. Förmodligen bättre än innan.
Jag har inte forskat i anledningen till att hela fönstret föll ut. Det får jag göra sen.

hdrpl

Och jag har nu julpyntat i det fönstret, så det ser ut som om det aldrig hänt något. Fridefullt och fint, hahahahaha!!

Dagen efter fönsterfadäsen, så ville min bil inte starta. Nu är den bärgad till verkstad. Jag gillar min bil och hoppas att den snart är klar. Och att jag kan lösa ut den.

Nu ska det bli intressant att se vad försäkringsbolaget, som ska komma på besök idag för att titta på översvämningen (o få ta dela av vad det kostat mig hittills), har att säge. Vid ett första samtal lät det inte som om min gårdsförsäkring täcker annat än byggnader. Min stilla undran är då, varför ska jag ha gårdsförsäkring istället för villaförsäkring, som kostar en tredje del av nuvarande försäkring?

Min fina skogsväg INNAN översvämningarna….
…och efter.

Mitt i detta ska man helst hinna jobba också och jag tror jag är en luttrad själ, för det känns som om incidenterna rinner av mig som vatten på en gås. Även om jag inte kan blunda för konsekvenserna…de ekonomiska…Några andra konsekvenser har jag inte tagit in. Jag har nog inte tagit in de ekonomiska heller….Så här är det ju allt som oftast och det är bara att gilla läget. Och jag gör det….Jag älskar fortfarande mitt ställe. Och är ganska förtjust i mitt liv också. Konstigt nog…Eller, tack-o-lov, hahahaha!

Mina soulmates!

Så – jag spenderar min tid åt att jobba, mysa med djuren och julpynta i sakta mak. Baka lite ( det får jag göra i gästhuset, för elspisen, tv:n och micron rasade på tre dagar för en månad sedan i bostadshuset och de har inte ersatts. Dessutom blev köket mycket snyggare UTAN elspis.) och bara fortsätta på i lagom takt….

hdrpl

Det blir nog inga julklappar i år, men man kan ha det juligt och kul ändå, tänker jag och går, om inte ”all-in” i pyntet, så iallafall mycket o på mitt eget vis.

Jag funderar på att göra om Buzz-scenen till julkrubba. Behöver några skyltdockor dock. Om nån har över – till Maria, Josef och de tre vise män, så har jag resten av rekvistitan som krävs. Det kunde vara coolt!

Ibland…när det är så här (det är det ganska ofta), så tänker jag på min favoritdikt. Och blir stark som tusan av den. När den inte hjälper, så låtsas jag att livet är en film. Det funkar varje gång. Men oftast funkar dikten om de små rävarna ur Shobogenzo från 1100-talet i Harry Martinssons översättning.

”Emellan list och visdom
bakslughet och klokskap
finns tusen broar
byggda av små rävar

Så finns tusen sätt
att blanda tingen
och att med blandningen
förtjusa världen.

Att mitt i denna blandning
sammanföra sin insikt
med oförvillat uppsåt,
det är en vandring
över djupa klyftan,
med blicken fästad
mot ett högre märke
att intet frukta
och att intet skada.”

Vita, du fattas oss…

November. Strax första advent. I fredags fick vi ta förväl av Vita, som varit i vår flock i 28 år. Hon föddes den 7 oktober 1993, första frostnatten. Oväntad, men mycket älskad och välkommen. Hennes mamma, Chaka Kahn, hade köpts till sonen ett knappt år tidigare, när sonen fyllde tre. Det var vår första häst på gården. Chaka var en mycket bestämd dam, som inte hade någon som helst lust att umgås med människor, allra minst barn. Det vill säga alla människor och barn förutom sonen, som hon älskade – ja, fullständigt avgudade – sedan deras första möte. En kärlek som höll i sig tills hon hastigt lämnade oss, som om det var hennes eget beslut, en sommardag för två år sedan. Då var hon 32 år gammal.

När vi skaffade Chaka Kahn, så var det ingen som hade en aning om att hon var dräktig. Konstigt kan tyckas – men hon var en rymmare och där hon bott tidigare fanns det tre trevliga hingstar. När hon blev allt rundare om magen i slutet av sommaren tillkallades veterinär, som inte heller trodde att hon var dräktig utan bara lite väl ”välfödd” av sommarens grönska. Men…den där tidiga, frostiga morgonen i grandungen, stod plötsligt Vita där. Jag trodde först att det var ett rådjur, som av någon anledning tytt sig till Chaka. Men…det var ett litet, långbent, ljusbrunt föl, med en stor vit, bruten stjärna i pannan. Söt som socker.


Vita, som fick hela namnet Vita Merlini – döpt efter Morgan le Fay och Vita Sackville-West – var en mycket speciell häst. Snäll och gosig, men rädd för allt som var nytt eller när det gjordes förändringar. Byta hage var skräck. Lämna mamma i fem minuter var panik. Då forcerade hon allt i sin väg – tills hon tagit sig till sin mammas sida, där det alltid var tryggt.

Vita, Chaka Kahn och CC, fåret som blev 13 år och som trodde att hon var häst!


När Vita var gammal nog att ridas in, så fungerade det bara inte. Hon kom inte ihåg från dag till dag vad vi tränat på och blev bara rädd. Och faktiskt helt förtvivlad. Att bli irriterad på henne var absolut ingen som helst lösning. Jag började fundera på om hon hade lite autism. Alla förändringar gav henne panik, men när varje dag var likadan, samma, samma – lugn och fint – så fungerade det för henne. Jag började läsa på, fundera, ta reda mig mer. Under tiden hade flocken utökats med ett fullblod, stoet Countess Matthias och så småningom, 2003, så föddes Matthias dotter Zarahbon (döpt efter dotterns ord för ”ballong”: sarabong).

Countess Matthias, Vita, Chaka Kahn och lilla CC

Det var då jag fick kontakt med fantastiska Ellen Ofstad, som lärde mig om belöningsbaserad hästträning, om hästkommunikation med hjälp av kroppsspråk och plötsligt öppnade sig en ny värld för mig, som kändes fantastisk och tryggare och enklare i hästhanteringen. Och det blev en väg in till Vita. Hon förstod. Hon blev trygg i hanteringen. ÄNTLIGEN!!

Zarahbon

Jag lät bli att försöka rida in Vita. Istället tränade vi på saker från marken. ”Följa John”, dirigering med kroppsspråket, balansövningar….DET FUNKADE!!

Under tiden utökades flocken med ännu en häst. En Welshponny, född 1987 – Pamela – till dottern. Pamela var då 19 år och hade inte fungerat i hanteringen på ridskolan där hon stod, även om hon fungerade som läromästare när väl barnen satt på henne. Men hon var mer eller mindre blockhalt, hade sadeltvång, var bakskygg och lite rädd överlag. Men dottern älskade henne.
Det tog ett år av träning enligt modellen jag lärt av Ellen – sen var hältan, sadeltvånget och skyggheten borta. Pamela blev, precis som Chaka, 32 år.

Söta Pamela

Countess Matthias, som också var född 1987, dog hastigt genom en olycksalig händelse när hon var 19 år. Hon hade under tiden hon var här – ganska brutalt – tagit över kommandot i hagen från Chaka Kahn. I samma ögonblick som Matthias dog, återinförde Chaka sin hårda med rättvisa disciplin i hagen, där hon bestämde i princip ALLT.

Chaka Kahn, Vita, Zarahbon och Pamela


När Vitas mamma Chaka dog var jag orolig för hur det skulle påverka Vita, som ju gått med Chaka hela sitt liv. Men det fungerade förvånansvärt bra. Hon hade allt mer tytt sig alltmer till Zarahbon och de var ”klikompisar”. När Zarahbon några år tidigare drabbades av en stor tumör i huvudet (som 3 tennisbollar, enligt veterinären) och genomgick en gigantisk operation 2015, där 5 titanplattor fick bygga upp nya bihålor, så var det Vita och Pamela som fick turas om att vara sällskap åt Zarahbon under den långa rehabiliteringen.

Vita och Zarahbon
nyopererad Zarahbon

Hösten 2019 kom en ny medlem till hästflocken – Vikur. Han kom direkt från island och hade varit ett impulsköp 2015, samma år som han föddes. Förutom ett rejält slagsmål med Zarahbon några månader efter ankomst, så kom han in bra i flocken. Vita, som i vanliga fall blev rädd för okända hästar, gillade honom med en gång!

Så – i förrgår – blev Vita plötsligt dålig. Hon hade varit ute och förvisso hade det regnat, men det har aldrig varit ett problem tidigare. På morgonen var hon pigg och fin och busig vid utsläpp i vanlig ordning. Sedan en tid hade hon fått luserngröt som kraftfoder, eftersom hon hade svårt att tillgodogöra sig höet och ute i den stora hagen var det mycket att beta för en ponny fortfarande. Men…på kvällen var det som om hon inte kunde hålla cirkulationen igång. Hon tappade i temp och skakade och ville inte äta. Jag lade på dubbla tecken och masserade varannan timme och hon tycktes komma igång igen. Men hon var svullen i bakbenen och hon var lite vinglig. Så fort jag slutade massera tappade hon i värme.

Att bo med en djurflock innebär, förutom all den outsinliga kärlek man får, att man har ett ansvar för djurens välmående. Jag våndades i mina tankar. Är det dags? Jag ringde vänner med häst. Jag ringde min fantastiska veterinär. Jo – det är dags. Släpp taget. Jag våndades igen. Sen ringde jag samtalet.

Vita – den sista dagen.

Det var en vacker dag fredags, mitt i all ledsenhet. Solen visade sig för första gången på en månad. Hela förmiddagen gick Vita med Zarahbon och Vikur och betade i hagen. Strax efter lunch tog vi förväl av henne. Lugnt och fint i solens sken. 28 år. I 28 år har hon varit en del av livet här på gården. I hela sitt liv.

Nu är Vita Merlini återförenad med sin Chaka Kahn. Med fri tillgång på evigt gröna ängars gräs.

Tack vackra Vita. Du fattas oss.

Fundera. Eller städa.

Imorse började jag på en lista. För hundrafemtiotolfte gången. Vad MÅSTE göras?! Som vanligt blev listan orimligt lång och fick mig att helt utmattad sätta mig i skönstolen på scenen med ännu en stor kopp kaffe. Jag dricker för mycket kaffe, jag vet det. Det kan bli enochenhalvliter per dag. Min doktor säger dessutom att kolesterolet måste ner. Jag fick tabletter för det, men jag har inte hämtat ut dem. Biverkningarna såg så skrämmande ut; muskelförluster. Med mindre muskler kommer jag ju att klara av ÄNNU mindre av allt det som står på listan.

”Prioritera!”, säger min vän Mats. Mellan vaddå, undrar jag… Ska jag ta det kontaminerade drickvattenproblemet först? Eller fönstret vid balkongrummet som ramlat ur? Eller dikesrören som gått sönder och som gav mig översvämning november till maj i vintras? Eller fixa uthuset som kommer att falla i nästa storm? Eller de hundratals ekskott som fallit och flyttats av fåglar och vatten och nu rotat sig på backen i hagen?

Jag sitter kvar i korgmöbeln och klunkar på mitt kaffe. Om två veckor är det dags för nästa konsert och artistiska gästspel på gården. Då kommer Annika Fehling med sitt band. Tills dess måste vattnet i gästhuset vara fixat. Jag drar mig för det. Tror mig veta vad problemet är. Har varit med om det förut, då i det stora huset. Jag är tämligen säker på att brunnen är full av döda djur. När jag åtgärdade brunnen i stora huset för ett tiotal år sedan, så kan jag med säkerhet säga, att det var det äckligaste jag varit med om i hela mitt liv. Först fick brunnen tömmas. Med en poolhåv fångade jag upp resterna av råttor och möss, medan jag hulkade och klöktes. Fick pausa ofta. Sen fick hela brunnen saneras, lagas och kloreras. Jag hällde i flera gånger mer än rekommenderad dos och sen fick vattnet renas i tre veckor. Ska erkänna att jag hade svårt att dricka av vattnet en lång tid efteråt, trots att vattenprovet visade på bra vattenkvalitet.

Så nu ska jag på’t igen. Jag tänker mig att jag ska använda gasmasken jag köpte förra året när vi slog ner väggen i köket i gästhuset. Det blev fint efter renoveringen . Men även i gästhuset finns massor kvar att göra innan det går att hyra ut. Inga golv och taklister finns. Inga trösklar. Och alla fönsterfoder saknas. Kanske är det där jag ska börja. Fast kanske ändå de trasiga dikesrören? Så jag slipper översvämning i vinter. Eller dricksvattnet? Ja, dricksvattnet är nog prio, tänker jag och zippar på mitt kaffe.

Jag borde veckostäda lite också…

Jag börjar strax….

Rådjurskid och slåtter

En lantlollas funderingar…

Har läst flera inlägg på sociala medier den senaste tiden, som handlat om den stora ökningen av rådjurskid som massakreras när man hugger vall.

När de allt större slåttermaskinerna går fram över de arealer som faktiskt fungerar som barnkammare åt bland annat rådjuren, räknar man numera med att en fjärdedel av alla kid dör i slåttern, enligt viltforskare Anders Jarnemo (Högskolan i Halmstad)

Tidigare högg man ofta till, eller efter midsommar och då var risken för kid-massakern betydligt mindre. Nuförtiden är det mer en regel än undantag att man försöker få ut minst tre skördar  – så kallat treskördesystem – på en säsong och därför hugger man så fort det går.
Treskördesystemet har ökat avkastningen per hektar med nästan 25% . Samtidigt har antalet mjölkkor minskat och en stor del av det skördade grovfodret säljs som mat till det ökande antalet hästar – som nu är fler än antalet mjölkkor i Sverige. Dessutom genererar odling av vall stöd från EU och utgör såklart en mycket viktig del av verksamheten för en lantbrukare. 

Jag har stor förståelse för att man vill säkra upp djurens mat inför vintern. Ingen vill hamna i samma situation som 2018, när man fick fodra redan under sensommaren och hösilage och ensilage blev hårdvaluta. Men det måste väl finnas alternativ…

Tiden är en faktor.
Att hålla sig med rationella maskiner är dyrt och med större arealer vall är det mer eller mindre regel att ta in hjälp från maskinstationer, där det finns tillräckligt stora slåttermaskiner för att det ska vara lönsamt att hyra in. Men det kostar…per timme… och maskinstationernas to-dolistor är långa. 

Allt detta är förklaringar – men inga ursäkter. Det finns lösningar, där antalet massakrerade kid, med den efterföljande fruktansvärt hemska synen av en rådjursmamma som står i timmar, ibland dagar och vakar över resterna av sitt kid i den nyhuggna vallen, skulle minska.

Dessutom kan det vara helt förödande för djurägaren som ska fodra med ensilaget om det kommit in delar av rådjuret i ensilaget – speciellt om man använder sig av plansiloensilering – som då är förgiftad och kan orsaka botulism och stort lidande hos den ko eller häst som äter av ensilaget. De kan dö av det.

Det är förvånande..
att inte jägarkåren reagerar mer på detta. I takt med att antalet styckade kid ökar, så minskar ju också det uttag jägarna kan göra i ett jaktområde. Förvaltningen och säkerställandet av en livskraftig rådjursstam påverkas påtagligt och det borde ligga i jägarnas intresse, att man hittar en lösning på det ökande problemet.

Jägarförbundet HAR visserligen penetrerat problemet litegrann – och testat bland annat SKÖLJMEDEL som en metod. Då har man sprutat vallen någon dag innan skörd med sköljmedel utblandat med vatten och sett att legorna i stort sett är tomma när det är dags för slåtter.
Men – det är i ärlighetens namn inte en långsiktig lösning, med tanke på den miljöpåverkan sköljmedel har.

Förr gick man igenom stycket innan huggning – som en slags ”skallgång”. Det finns det inte tid till idag. Men det finns ny teknik, som drastiskt skulle minska antalet styckade kid.

Tekniken
Priset för produktion av hösilage ligger på ca 1,80 kronor per kilo grovt räknat, med arbetskostnad och maskinkostnad, utsäde osv osv…Med treskördesystemet i ett konventionellt jordbruk tar man drygt 5,5 ton / hektar. Utpriset kan variera för den som köper mellan 2,40 – hur dyrt som helst….

En hyfsad drönare med värmekamera kostar ca 30 000. Idag används ibland drönare för att söka av granbarkborreangrepp i granodlingar. Att söka av ett 700 hektar stort område med drönare för att hitta barkborreangrepp tar under 1,5 timme, enligt Södra Skog.

Att återgå till skörd efter midsommar och skippa treskördesystemet är troligtvis inte en rimlig lösning i dagens lantbruk.

I mitt huvud finns det nu en rad olika alternativ för att minska antalet dödade rådjurskid vid slåtter:

– Att lantbrukaren själv köper in en drönare med värmekamera och lär sig hantera den.
– Att de som idag arbetar som professionella drönarförare hyrs in innan skörd för att söka av vallen efter rådjurskid.
– Att maskinstationerna utökar sin verksamhet med att också innefatta inspektion av vallen inför slåtter med drönare m värmekamera.

Kommentera gärna…:)

Plötsligt blev det sommar…kanske…

Swoooosh! 2:a juni – som på något vis kom utan förvarning. Nu är det sommar. Om man tittar i kalendern. Och om man sitter inomhus och tittar ut, så är det absolut försommar med blommande syréner, falnande äppelblom, aklejernas vackra, skira klockor som vågar titta ut lite försiktig, de framfusiga lupinerna som gör – som alltid – en kaxig entré.
Sticker man ut näsan är det kallt, disigt och knappt glassväder.

Nu har äppelträden blommat


Allt växer så det knakar, inte minst gräset. Jag tror det växer så mycket just nu och just i år för att testa mina stressnivåer. ”Hur mycket motstånd ska hon ha i år?” Jag kände en som jämt sa: ”Det ska finnas motstånd i allt.” Det är väl ett synnerligen dumt uttryck!! Jag skulle inte alls ha något emot att saker bara flöt på i ett fint litet tempo, som en porlande bäck, där jag kunde stå på en vacker liten träbro med en blommande rosenportal och bara se hur det klara (och självklart källrena) vattnet tog sig fram i precis lagom mak. Från källa till utlopp.

Så här ser det ut nu.


Om EN MÅNAD sätter TRÄDGÅRDSKONSERTERNA igång här. Det ska bli fantastiskt kul och jag är helnöjd med programmet – även om jag själv blev lite överrumplad av antalet. Det blir en riktig musiksommar här, minsann!! Vi själva – the Hillbilly Misfits – inleder serien av trädgårdskonserter och sen följer en rad av musikaliska upplevelser levererade av några personliga favoriter.

Så här ska det se ut SEN!


Tills dess ska allt vara iordning här – pinnar och kvistar från vinterns fällning borta, den avgrävda vägen fixad, så publiken har nånstans att gå in till gräsmattan (!?) framför Buzz-Stopscenen, sankmarken upptorkad (hoppeligen! …den kan jag inte påverka), så det finns parkering ute i hagen.

Min grusväg och en bit av stallplan har stått under vatten i sex månader och jag har under den tiden inte kunnat köra in på gårdsplanen – och därmed inte kunnat leverera hästmat, byggmaterial eller annat till gården utan att behöva bära allt ungefär 100 meter och från ”fel” håll.
Och halva hagen har förvandlats till ett Mississippi-delta. Funderar på att placera ut uppblåsbara alligatorer i träsket…

Dessutom har då min gamla åkgräsklippare stått under vatten och när nu vattnet äntligen ser ut att dra härifrån, så är klipparen icke-fungerande. Alltmedan gräset växer. Jag tänkte: ”Nåväl, tar röjsågen”. Fungerar inte. De ytor jag lyckats klippa, har fått ske med en ”vanlig” gräsklippare, som inte var så intresserad av att tugga i sig halvmetersgräs.

Häromdagen föll jag när jag klättrade över den uppgrävda skogsvägen (som vi grävde av för att avleda vattnet) för att ta mig ut ur tomten med hundarna för att gå kvällspromenad. Just där man går ut (”nuförtiden”) står en drös med avhuggna fläderstammar – en del tunna som en tumme. En av dessa uppstickande pinnar kom mellan mitt hår och mina glasögonbågar när jag föll och jag kunde konstatera att hade jag fallit en centimeter längre åt vänster, så hade jag inte suttit här och skrivit nu. Livet är skört och helt omöjligt att förutse. Så är det bara.

Det blir mer spännande så. Men om jag hade fått välja – Mississippiflod vs porlande bäck….

April, april…våren lurar.

Varannandagsväder. Det är april. Och med regn och snöblandat slask kommer floden….Det är nu mer än fem månader sedan jag kunde köra in på min bakgård på grund av översvämning. Det är ganska drygt. Men…even this shall pass!

Och SEN blir det bättre!! Under tiden kan man ju förbereda för den bättre tiden. Bokföra. Repa med bandet. Gå sökkurser med hundarna. Rida.

Och nu börjar de bråda dagarna när man har gård!

I år har jag fått tänka om när det gäller MIN FANTASTISKA SKITHÖG. Det vill säga, min fina gödselhög. Eftersom jag inte kunnat vända den så många gånger som behövs för att hålla den på högvarv – ungefär som när man rör i en surdeg – så har jag fått väcka den genom att täcka den med löv, pinnar och vinterns djupbäddsutrensning från hästboxarna. Och så har jag byggt upp en varmbädd framför gödselhögen, där det ska odlas potatis. Ska bli kul att se om det experimentet lyckas. Och att jag får fart på min fina gödselhög igen. Givetvis blir det pumpaodling i år igen. Bästa kvävetillförseln och jag får de finaste pumporna!

I vinter har träden runt hagen fällts och kvar står nu stubbar och mitt i hagen ligger en stor hög avverkad asp och al som ska gå till flis. Det betyder att jag bara kommer att ha en halv sommarhage i år och jag ska försöka plöja upp den andra halvan, rensa den från stubbar och så ny hästvall. Den andra halvan kommer ändå att räcka till bete…hoppas jag.

Och tänker att jag ska sätta staket 3 meter in i hagen, så att jag får en hund- och hästpromenadväg runt hela hagen. Kan ju bli trevligt!

Och i trädgården står scenen och väntar på sommarens konserter. Vi får väl hoppas att det blir ok att hålla arrangemang i liten skala – coronasäkrat, förstås!

foto: Eva Brumark

Vill man ha koll på vad som händer, kan man gå till http://www.Buzz-Stop.se

När vinden viner och ögonen fladdrar…

Det är märkligt hur ofta vädret ute synkar med mitt humör! Eller är det kanske så, att det är tvärtom? När vinden blåser kallt, det knakar i huset och äppelblommorna vägrar slå ut i kylan (Vilket kanske är tur!), så vill jag bara sitta i soffan och TÄNKA. Inte prestera. Bara tänka. Det betyder nästan samma sak för mig om det skrivs utan ”prickar”. Att TANKA.
Det finns alldeles för lite självvald tid för att tänka. Men desto mer tid där man måste prestera. För annars kommer det inga stålar in. Och då kan man inte göra något av det man ”måste”…eller vill… på den lilla tiden som blir över. Efter prestera och den tid man skulle vilja ha till att tänka.

Fast många ”måsten” går före tänka-tiden. Fast efter prestera. DET ÄR FEL ORDNING!! Och när jag tänker så…att det är fel ordning…då ”trillar alla bollarna jag måste ha som livsjonglör ner i huvudet och lamslår mig för en stund.

I år MÅSTE jag göra vid mina fönster. Och mina obefintliga stuprännor. Och eftersom här varit översvämning i fem (5!) månader, så har jag inte kunnat köra in på min fastighet under likaledes fem (5) månader. Det är dikesföretaget i byn som rasat, just precis här hos mig. Och det måste grävas upp och läggas om i sommar.

Och jag MÅSTE göra lägenheten i Röda Huset färdig, med lister och trösklar och silikon och färg, så att jag kan börja hyra ut det veckovis. Gärna i sommar, men troligtvis inte. Och så är det den gamla lanthandeln…där jag vill sälja lite skojiga retroprylar och tingel-tangel, så att jag samtidigt kan låta mitt överbelamrade hem andas lite mellan prylarna…

Hundar ska tränas.

Hästar ska tränas.

Min kropp skulle också behöva tränas.

I byrålådan ligger hundra nya låtskisser. Jag har en hemmastudio. Som jag inte begriper.

Om några månader har jag och bandet några små, coronasäkra, spelningar.

Vi måste repa.

Sommarhagen saknar staket eftersom jag fällt träd längs stengärdet. Där är det fullt av stubbar nu.

Inne i trädgården har en övervuxen grandunge fällts. Hade inte det blivit gjort, så hade den trillat av sig själv i nästa storm. Mina vänner kom en dag och hjälpte mig rensa undan grenar och kvistar som låg kvar på marken, men det som låg i översvämningen kunde vi inte flytta. Det ligger där än. I vattnet.

Min studio ska få en cowboyveranda. Den är påbörjad…

Mitt stora uthus är…fallfärdigt? Går det att rädda? Eller ska jag ”offra” det och låta det falla ihop?

Och mitt eget skrivande…släktsagan…När finns det tid för den?

DET SKA VARA TRÄDGÅRDSKONSERTER HÄR I SOMMAR OCKSÅ – men det tarvar inte så mycket jobb. Det är bara kul! Det är ”TANKA UTAN ATT TÄNKA” 🙂

Men först…måste jag…PRESTERA. Alltså jobba för brödfödan.

Jag kokar lite kaffe först.

foto: E.Brumark

Med tummen som guru?

Jag har stickningar i tummen. Kan jag stämma Facebook för det? Eller borde jag vara tacksam för att livet förenklats till ”Tumme upp” eller ”Tumme ner” – och ta det onda med det goda?

Jag hör till dem som gillar sociala medier. Bor man, som jag gör, på den svenska landsbygden och inte helt enkelt kan slinka in på favorithaket för en kopp kaffe och ett snickesnack med vännerna, så fyller sociala medier en del av behovet av samtal. Då talar jag om det enkla ”pratet” utan förutbestämt mål eller ”högre” mening. En tumme upp här och en tumme ner där. Alla fattar vad man menar…Jag kan dessutom uppskatta det omedelbara, enkla i tilltalet. Vissa dagar vill man helt enkelt bara tala i korta meningar. Kanske dessutom helt oviktiga och ibland ytterligt ytliga…eller bara enkla, anspråkslösa… reflektioner över tillvaron.

Det som ska bli en studio…

Jag har haft några enkla regler för mig själv när det gäller sociala medier och går – oftast/ nästan alltid – efter devisen: ”Personligt, inte privat”. Och jag har varit aktiv och frekvent. Slunkit in på mitt virtuella ”fik” titt som tätt (dvs min EGEN sida – andras sidor besöker jag mer sällan). Ögnat mig igenom flödet i jakt på nåt fyndigt, nåt klokt, nåt engagerande. Som mikropauser från jobbfokus under arbetstid. På kvällarna, efter lite byggprojekt och djuraktiviteter, matlagning, kanske lite bakning…så har jag ”slunkit in” en runda igen. För att kolla läget, liksom. Eller som tidsfördriv i väntan på…Godot?

Sedan någon vecka ”pirrar” det i tummen när jag surfar runt från mobilen mer än några minuter. Konstigt nog verkar det ”pirra” mer när jag är på Facebook, än någon annanstans. På min mobil har jag en app som kartlägger och redovisar min tid på sociala medier. Jag snittar ungefär 3 timmar om dagen – och då ska man betänka att en del av mitt yrkesarbete också innebär att hänga på soc media. Mindre än vad jag trodde faktiskt…förmodligen mindre än vad mina vänner trodde också..:)

Solnedgång från en lantlollas utpost

Igår kväll satt jag en stund på balkongen – utan mobil – och tittade på den rosaskiftande skyn, som just var på väg att försvinna in bakom den mörkare natthimlen. På stycket tvärs över landsvägen var det full traktoraktivitet med vårsådden. Tvärs över trädgården, utanför det röda huset, just vid stengärdet som vätter mot väster, hade Anne ställt en stol och hängt upp en solcellsladdade tivolislinga. ”Där ska jag sitta och se solen gå ner”, sa hon.

Det är mycket att göra på gården nu. Hundar och hästar ska tränas. Musik ska repeteras. Fönster ska skrapas och målas. Husfasad ska panelas och målas. På gårdsplanen bygger jag ett skjul för cyklar och gräsklippare och arbetet med villavagnen går framåt, om än sakta. I halva det röda huset bygger Anne en lägenhet med planen att flytta in om ungefär en månad. Hoppas vi klarar det! Just nu pendlar vi mellan hopp och förtvivlan, men nu finns det iallafall en ny skorsten – även om det inte finns något golv, väggar, avlopp, el eller vatten än…

Full aktivitet med alla projekt på gården

DESSUTOM är tanken att min lilla pryl och retrobutik – Buzz Stop – ska öppna 1 juli…Gulp!!

Det finns så att säga att göra…

Så – det där med att slinka in på Facebook-fiket får nog bli en mer sällsynt företeelse under en tid framöver. Jag får lyssna på min tumme helt enkelt. Lita på ”Tum-känslan”, lita på att tummen vet och fokusera på det som ger resultat – i börsen eller på gården…Får helt enkelt invänta en ”Tummen upp” för mitt virtuella fik och använda tummen till mer praktiska saker. Som att snickra skjul och lägga brädgolv.

Tid att drömma, tänka, reflektera.

När hundar, katter och hästar fått morgonpromenad, mat och blivit utsläppta och jag har svept några koppar svart kaffe, vill jag gärna ägna mig åt mina favoritsysselsättningar. Gå runt i huset och i trädgården och drömma.  Drömma och Tänka och Reflektera. Ibland skriva ner tankarna och låta det bli en dagbokstext eller en dikt eller en sång. Det finns hundratals sparade av varje sort. I en koffert i lagret bakom min gamla lanthandelslokal ligger dagböckerna. Det har blivit ett 70-tal. Jag började skriva dagböcker samma år som jag började skolan och sen har det fortsatt. Jag har mina väderkalendrar också. De började jag fylla i när jag flyttade hit och om en knapp månad är det 31 år sedan. Och mina fragment av minnen, texter, inspelningar, idéer. Samlade på olika ställen. I datorn, i skrivböcker, i mobilen, i lådor…överallt, tillsammans med väldigt mycket saker som av en eller annan anledning triggar min fantasi.

Den här gården är mitt hem. Men det är mer än så. Det är en förlängning av mig, min livskamrat och platsen där jag helst av allt vill vara hela tiden. Det finns de som säger att det är mitt fängelse, att gården äger mig, att sakerna äger mig – men det är mitt eget paradis, trots att hängrännorna läcker, vindskivorna skevar, fönstren flagnar och kirskålen tagit makten i trädgården. Jag älskar att vara här. Trots allt.

Min enda önskan har varit – och är – att kunna stanna här och ägna mig åt mina favoritsysselsättningar på heltid. Drömma, tänka, reflektera, skriva. Hänga med djuren och snickra. Jag kan utan problem fylla hela min tillvaro så. Men tyvärr inte plånboken. Så varje dag är också fylld av ett ständigt dilemma. Vilken del av det jag egentligen vill göra, måste ge vika för brödfödotiden?

Det är märkligt, egentligen. Vi lever våra liv i ständig strävan, väntan och längtan efter att få mer tid vi själva kan styra över. Det är något allvarligt fel i den ekvationen. Den går inte ihop. Min önskan stör ingen annan, belastar ingen annan.

Ändå är jag en lycklig själ, som inte behöver vara på flykt undan svält, krig, förtryck och förnedring. Jag är lyckligt lottad. Kan utföra större delen av mitt arbete hemifrån. Ett roligt jobb. Ett kreativt jobb. En tursam människa som råkar vara född på en plats där jag får lov att drömma, tänka och reflektera – nästan precis hur högt och stort jag vill. I det STORA. I det lilla, så räcker inte min egentid. Jag vill ha MER tid att spendera med mig själv, mina djur och min gård.

”Du måste bidra!”, utbrister någon. Ja, om mitt konstnärliga uttryck och mitt enkla liv inte räcker för att betala ”livsabonnemanget”, så hade jag gärna utfört något samhällsnyttigt för att bidra till vårt gemensamma, i utbyte mot tid att vara här. Medborgarlön och samhällstjänst, kanske?

Nu är det viruskarantän i världen. Vi måste följa rekommendationerna att stanna hemma. Det betyder att det också är en tid att kunna hitta ett lugn i det, i alla fall för oss i den rika världen som fortfarande har mat och frihet och därför k a n sitta lugnt i båten och vänta. För många är det svårt. Kanske smärtsamt att få tid över att drömma, tänka och reflektera? Kanske är mångas snabba tempo i vardagen ett sätt att slippa fundera för mycket? För många – också för mig – finns det en oro över hur det ska gå med den egna ekonomin. Fast…det har jag i och för sig levt med i hela mitt liv. Jag är van. Och vet att man bara kan göra så gott man kan. Mer än så kan man inte göra.

Jag har gården. Den är en förlängning, en bild av det som lever inuti. En spegel, en samtalspart. Som svarar, som ifrågasätter, som kräver min tanke. Som kräver min tid. Och vi mår bäst tillsammans när vi går i sakta mak och tar ett steg i taget.

Att sitta på en stol utanför hästarnas boxar på kvällen och höra hur de förnöjsamt tuggar på sitt hö är trygghet. Att ta första kaffekoppen på trappan tidig morgon när hela byn är tyst och fåglarnas vårflit är enda sällskapet är njutning. Att få tid att drömma, reflektera och tänka är livets bästa. Det ÄR livet. Mitt liv.